Att få följa med den två veckor långa konferensen som FN:s kvinnokommission samlas till årligen var en omtumlande upplevelse på många plan. Att ställas öga mot öga med kvinnor som levt på gatan, blivit torterade, HIV-smittade av sina egna män – kvinnor som i sina hemländer och fysiska hem inte betraktas som fullvärdiga människor – gör mig ödmjuk och arg.
Jag är oändligt tacksam över mitt relativt grundmurade självförtroende och de starka kvinnliga förebilder som lärt mig att gå fram genom en vanligen synnerligen trygg vardag. För de allra flesta kvinnor ser livet helt annorlunda ut. Trots att kvinnorna odlar 70 procent av världens mat och utför 60 procent av allt arbete så är kvinnor mottagare av endast 10 procent av världens inkomster globalt sett. Orsaken till att kvinnor och flickor lever i fattigdom är oftast att deras grundläggande rättigheter inte uppfylls. De diskrimineras inom utbildning och hälsovård, i arbetslivet och gällande rätten att förvalta egendom.
– Jag tror att man behöver ha ett personligt engagemang, något man brinner och kämpar för av hela sitt hjärta, för att ha ett riktigt meningsfullt liv, sade en av KFUK-rörelsens grand old ladies Mildred Persinger som arbetat för kvinnofrågor hela sitt liv.
Jag tror det är här som ilskan kommer in. Både som kvinna och kristen är det min uppgift att förvandla min ”heliga vrede” till något konstruktivt – för mina systrars skull.