Hon har varit den ensamma stjärnan i den sorgliga, om än som vanligt blekare och mindre slagkraftiga uppföljaren, Skriva-ut-sig-ur-kyrkan II.Under de senaste dagarna har anonyma ”Anni” i kampanjen Älä alistu! blivit analyserad, demoniserad, glorifierad av publikens huvudgrupper. Oavsett om de sällat sig till fansen eller belackarna har hon dugt lika bra som kyrkopolitiskt slagträ för bäggedera.Alltsammans är bara bedrövligt att skåda. Och det ”nej, inte nu igen!” som Borgåbiskopen Björn Vikström enligt Österbottens tidning suckade som en spontan förstakommentar delas helhjärtat av många.
Var ”Anni” verkligen medveten om det spel hon gav sig in i?
På sätt och vis är svaren ”ja” och ”nej” lika illa. Om ”ja” – så illa för att hon frivilligt lät sig utnyttjas till något som var mera än det såg ut att vara. Om ”nej” – så illa för att hon var omedveten om vilken roll hon axlade. Och vad ville arrangörerna med hela kampanjen?
I den mediestorm som följde fanns det många som begärligt kastade sig över det verbala snasket, och så tickade räkneverket på eroakirkosta.fi igång igen.
Det fanns också fräna kritiker som inte ens tycktes ha gått till den tio minuter långa snutten som utgjorde källan. Det här är en iakttagelse som Åbo Underrättelsers chefredaktör Torbjörn Kevin vågar plocka upp i en svidande analys av det egna skråets handlande.
Det är modigt gjort av Kevin att ta upp den saken. Han påpekar att medierna i frosseriet i de billiga poängerna missar den verkliga dito. Den handlar om att ”Annis” berättelse synliggör bara ännu en variant av den gamla och välkända spänningen om hur man ska tolka Bibeln. Den spänningen har den evangelisk-lutherska kyrkan inte blivit av med i och med kyrkomötets bönebeslut i höstas. Och det är möjligt att den faktiskt inte kommer att växa bort. För att personifiera: ”Anni” är bara lite på tjugo, medan de som arrangerade kampanjen högst antagligen tillhör en generation som står för en sexualetik som kunde betraktas som kyrkans
mainstreamlinje ännu i slutet av åttitalet.
Ärkebiskop Kari Mäkinen har höjt insatserna i kampen om tolkningen genom att låta förstå att kyrkan är redo att se över finansieringen av de inomkyrkliga organisationer som stöder kampanjen Älä alistu!
Fastän han samtidigt säger mycket vackert och substantiellt som handlar om människans värde – viktiga budskap till dem som har sårats av kampanjen – så levererar han också ett annat budskap som talar den kyrkliga institutionens statsmannaspråk. Det låter påskina att teologi kan styras av pengar och att övertygelser kan köpas eller svältas ut.
Då känns alltsammans plötsligt bara tröstlöst futtigt och fult.
Snälla, kan ingen hjälpa oss att vara kyrka tillsammans!