Naturkatastrofer ställer oss ansikte mot ansikte med den onda bråda döden, den som väntar runt hörnet när vi minst anar det och sveper iväg allt det vi räknat med som konstant.Inför den sortens händelser är vi ogarderade, ohärdade och hudlösa – vare sig de sker i Japan eller i Finland.
Samtidigt, i skymundan, lever och mår de långsamma katastroferna och det strukturella förtrycket: religiöst, etniskt eller könsrelaterat. Naturkatastrofer skakar om oss, aids, svältkatastrofer och systematiskt förtryck gör det inte.
Det är sorgligt och paradoxalt att människan söker rationella existentiella förklaringar till det oförutsägbara och okontrollerbara lidandet, samtidigt som hon släcker det logiska och rationella tänkande och handlande som med långsiktiga men fullt möjliga mänskliga insatser kunde åtgärda så mycket lidande.
Den verkliga plumpen i protokollet står de krafter för som på Guds vägnar tilldömer japanerna syndastraff. Sådana religiösa spekulationer dök rätt snabbt upp på webben efter jordbävningen, bland annat i amerikanska sammanhang. De är bara värda att avvisas, så som många kristna gjort – bland dem den färska pristagaren till kyrkans informationspris, författaren och teologen Jaakko Heinimäki.
Tragedin i Japan får efterhand allt fler ansikten. Tidningen Daily Mails utsända rapporterar från skolan i kuststaden Ishinomaki. I skolhuset sitter 30 barn i tystnad, spelar spel och väntar på att bli hämtade av föräldrar som aldrig kommer. Reportern fick inte ens gå in i klassrummet, bara det att någon öppnar dörren väcker onödigt hopp hos barnen, resonerar myndigheterna.
Vem av dessa föräldrar och barn hade gjort fruktansvärda mörkergärningar stora nog att förtjäna katastrofen. Synd?! Svaret är: ingen, ingen av dem. Att spekulera över gudsstraff och rentav potentiella orsaker till sådana är mänsklig hybris, skarpt förkastad av Jesus själv i en klassisk argumentation med precis samma fyrkantiga resonemang som utgångspunkt. I Lukasevangeliet bryter Jesus kopplingen mellan katastrofen som straff och enskilda personers eventuella synder. ”Eller de aderton som dödades när Siloatornet rasade, tror ni att de var större syndare än alla andra i Jerusalem?” Hans svar var nej – inte större, men inte heller mindre.
Trots det noterade grunddraget av mänsklig brustenhet är tsunamier och jordskalv alltså inte något Gud gisslar människobarn med.
Hemskheter bara händer, hur svårt det än är att svälja.
I det lidande som följer dem är vi hänvisade till varandra. Enligt den kristna trons kärnbudskap är vi inte ensamma utan får också följe av den Människoson, vars passionshistoria kyrkan återberättar just i de här tiderna.
Lidandets våg
Ledare. I huvudet på var och varannan just nu snurrar frågorna om vart världen
är på väg. Jordbävningar och kärnkraftverksolyckor. Uppror med blodiga
följder för civilbefolkningen i arabvärlden. Vart? Varför?
24.3.2011 kl. 00:00
May Wikström