Finlandssvenska Heidi Skipper (f. Westerling) bor med maken Dave och dottern Kira i Tokyo sedan september ifjol. De har sitt hem i en del som skonats från det värsta hittills. Missionärsfamiljen, som inte är utsänd av en finländsk missionsorganisation, stannar tills de får andra uppmaningar från finska eller brittiska ambassaden.
– En pastor tackade oss för att vi ännu var kvar, men bad oss åka om våra regeringar ger oss besked att lämna landet. ”Be för oss som blir kvar!” var hans hälsning, berättar Dave Skipper.
Heidi Skipper säger att japanerna tyr sig till varandra i krisen.
– I stället för kommersiella reklamer på tv visas nu snuttar om hur man ska ta hand om varandra. En reklam går ut på att nån ger sin plats åt en gravid kvinna på tåget och en annan där en ung man hjälper en åldring uppför trapporna, säger hon.
För ett par timmar sedan framträdde kejsaren i ett sällsynt tv- tal.
– Han har sagt att han är ledsen och ber. Vem han ber till vet inte jag, säger Heidi Skipper.
Överlag går allt väldigt lugnt till, ett drag som paret tillskriver de kulturella beteendemönstren.
Många går omkring med rädsla och oro, men eftersom man ska bibehålla harmonin håller många inne med dessa känslor, säger Heidi Skipper.
Hon menar att det japanska samhällets betoning på gruppen också gör att folket söker hjälp i gruppen: vännerna och familjen.
– En missionär som bott här länge sade att japanerna söker stöd genom att sträcka sig i en horisontal riktning, i form av relationer. Man vänder sig inte egentligen vertikalt, uppåt mot Gud.
– Någon motsvarighet till sorgegudstjänster och krisgrupper som vanligen upprättas i våra sammanhang har hon inte noterat i till exempel buddhistiska tempel.
– Som kristna kan vi vara en länk och visa att det finns en Gud som bryr sig, säger hon.