Christina Doctare åkte första gången ner till Bosnien 1992 som läkare under brinnande krig. Där såg hon hur våldtäkter satts i system. Hon blev den första i världen som rapporterade om våldtäkterna under kriget på Balkan.
– Då ryckte man bara på axlarna, för sådant händer under alla krig. Men jag fick medierna med mig och det blev en våldsam reaktion i världen. Senaste höst, efter aderton år, beslöt FN att göra våldtäkt under krig till en krigsförbrytelse. Under de tjugo senaste åren har vi fått ett större medvetande, också politiskt, om konsekvenserna av systematiska kränkningar.
Hon är läkare och författare till fem böcker. Hon bevittnade kriget i Balkan och var Sveriges representant i Europarådets kommitté mot tortyr och expert i krigstribunalen. Numera är hon pensionär och föreläser om kultur och hälsa. Förra veckan föreläste Christina Doctare i Korsnäs om behovet av andlighet, hälsa och balans i livet samt deltog i en ekumenisk bönegudstjänst.
– Svensken i gemen har inte en susning om vilka hemska saker som händer i ett krig. Jag försöker sprida kunskap och berätta om händelserna så att folk ska få upp ögonen. Även om jag inte jobbar som doktor längre kan jag bidra med att sprida kunskap.
Under kriget i Balkan såg Doctare att man avsiktligt gick till systematiska angrepp mot kulturen. Man förstörde museer, konst, skolor, bibliotek, kyrkor, moskéer och människors hälsa genom att avsiktligt förnedra och våldta dem.
– Det var ett sätt att slita sönder människors sammanhang, säger hon. Man bombade också annat, men det var så påtagligt att man riktat in sig mot den mänskliga värdigheten.
Under kriget i Balkan var det oftast muslimska kvinnor som blev våldtagna.
Förstod kvinnorna
– Då förringade man våldtäkterna med att säga att de är ju muslimer. Nej, sa jag, de är människor som blir våldtagna.
Medan hon jobbade med våldtäktsoffren sa de ofta: Du förstår.
– Och jag förstod, säger Doctare. Jag visste precis vad jag skulle fråga. Det var tungt att höra alla historier och jag mådde ganska dåligt av dem. Till sist började jag förstå att det hade något med min egen familj att göra.
Så hörde en person av sig. Hon sa att hon hade samma far som Doctare.
– Jag svarade att det vet jag inget om, men min pappa är död. Nej, han lever, sa hon. Det lät konstigt och jag frågade vad han heter. Det var inte min pappas namn. Men jag började fundera. När pappa dog var min mamma väldigt märklig och konstiga saker hände. Om det stämmer att min pappa inte var min biologiska pappa skulle det förklara hennes agerande.
Läs mera i Kyrkpressen 11/2011.