Jag har inte plöjt genom Victor Hugos tegelstensroman om samhällets olycksbarn så jag var oförberedd på att det också finns andra regler. Den franska biskop som stiger fram i en kort scen på Åbo svenska teaters suveräna uppsättning av Les Misérables visar sig vara en lärjunge som lever som han lär. Då musikalens centrala figur Jean Valjean far iväg med biskopens bordssilver som tack för maten tar biskopen ”hellre en förlust än en process med en broder”. Biskopens handling förändrar Valjeans liv.
Strax innan såg jag på film några av biskopens landsmän i ett algeriskt kloster. En tyst biopublik följde med brödernas gudstjänster i långa sekvenser och filmen skildrade med värme munkarnas diakonala uppdrag i den fattiga muslimska by som var klostrets granne. Brödernas getsemanekamp i kläm mellan rebeller som egentligen var valvinnare och den ”korrekta” regering som väst lyft in i deras ställe var så trovärdig som den kan vara.
På den finska nationalteatern har pjäsen Kristi brud varit slutsåld månad efter månad. Med sin underfundiga Alice-i-Underlandet-scenografi är det en fenomenal pjäs som i (nästan) realtid speglar dagens kyrka i korstrycket mellan liberala homoaktivister och fundamentalister. I pjäsen vägras biskop Huovinen nattvarden och kyrkan får sin första kvinnliga biskop.
Och vad mera är, pjäsen visar också hur utvägen ur kyrkans dilemma ska se ut. Otroligt nog, den gamla kombinationen gäller inte mer.