Borgå stift behöver en fastighetsstrategi
Ledare. Till senaste nytt inom kyrkligt ekonomikunnande hör att lägga upp
fastighetsstrategier. Rikskyrkans nya överarkitekt Antti Pihkala ger en
grov tumregel: Om över 25 procent av församlingsekonomin går till
fastigheter är det dags att tänka om. Antingen är husen i fel
användning, eller så lider församlingen av nostalgi och håller kvar för
många eller fel fastigheter i sin ägo.
17.3.2011 kl. 00:00
De nya fastighetsstrategierna kan slå hårt mot det finlandssvenska stiftet. Den kyrkliga ekonomin sitter allt stadigare i de kyrkliga samfälligheternas händer. Och samfälligheterna hör allt oftare till finska stift.
Ett akut exempel är Vanda. Helsinge kommun var svenskbygd långt in på femtiotalet, i dag är de svenskspråkiga i Vanda runt fem procent. Vanda svenska har kommit långt i sin minoritetsstrategi genom att samla församlingens funktioner i ett nybygge, S:t Larsgården invid den gamla sockenkyrkan, med bland annat svenska skolor i närheten. Trots att arkitekttävlan hållits och ritningarna är färdiga kommer bygget inte i gång.
Vanda kyrkliga samfällighet har skjutit upp S:t Larsgården på obestämd tid till förmån för andra byggen. Helsingfors stift säger inget och Borgå stift har inget att säga enligt gällande strukturer. Att frågan nu går till förvaltningsdomstolen visar att läget uppfattas som desperat.
Samfälligheten i Borgå har i sin fastighetsstrategi kommit till att bland annat en lägergård och domprostgården ska säljas. Den svenska domkyrkoförsamlingen vill däremot ha sin prästgård kvar.
Prästgårdarna har i hundratals år varit nav i församlingslivet. Men det var länge sedan kyrkan övergick till totallön också för kyrkoherdar. Skatteförvaltningen har sedan dess gjort det klart att det är en dyr historia att bo i en stor prästgård.
Visst kan Domkyrkoförsamlingen högprioritera kyrkoherdens boende i sin verksamhet, men i vilken strategi ingår den prioriteringen?
Borgå stad vann på 20-talet tävlan om den finlandssvenska biskopsstolen genom att låta bygga en ny biskopsgård. Kyrkostyrelsen ville enligt sin nuvarande fastighetsstrategi köpa huset, men affären ändade i en kompromiss. Staden renoverar huset för ett par miljoner och Kyrkostyrelsen går in för ett 30-årigt hyreskontrakt.
Det kan tyckas framsynt att stiftsfullmäktige kan börja sitt strategiarbete med att veta var Björn Vikströms efterträdare någon gång på 2030-talet ska bo. Men frågan är den samma som i föregående fall: Är det där man ska börja?
Ett annat svenskt kyrkligt hus som strategiskt inte ryms inom dagens stiftsramar är stiftsgården Lärkkulla i Raseborg. Av Lärkkulla-stiftelsens medlemmar är Kyrkostyrelsen den enda som satsat pengar på Lärkkulla, men nu är det stopp. Målet att få en svensk motsvarighet till det kyrkliga utbildnings- och fortbildningskomplexet i Träskända har inte heller nåtts. Forskarpulpeterna i den ombyggda festsalen samlar damm och biblioteket blir föråldrat.
Visst kan man fortfarande på Ungdomens kyrkodagar, UK, och vid kyrkliga fortbildningskurser uppleva att ”Lärkkulla är vårt”. Men en erkänd rock- & poplinje och stor popularitet bland kortkurselever från Ryssland ger inte den rätta profilen för en stiftsgård. Åtminstone inte på sikt.
Det färskaste exemplet på bristande svensk strategi gäller en byggnad som inte finns. Efter många om och men är HeTa-projektet ett faktum, rikskyrkans, stiftens och församlingarnas bokföring, löneräkning och de betalningsrörelser som hör till dem centraliseras till Uleåborg. Centralen med 190 anställda får två andra verksamhenheter i Kuopio och Lahtis och en svensk, som placeras i Borgå.
Det fanns andra villiga mottagare, men knappast någon strategisk stiftsdiskussion inför placeringsbeslutet. En placering av svenska sakkunniga i löne- och personalfrågor i t.ex. Raseborg hade kanske inte lett till andra synergier än ett dussin betalande men bestående lunchgäster för Lärkkullas kök. Men finlandssvenskt kyrkligt liv arbetar med små marginaler och det behövs jordnära strategier.
För några veckor sedan höll stiftet ett strategiseminarium. Vill stiftsfullmäktige och andra aktörer ha en strategi värd namnet måste de bryta upp de nuvarande strukturerna. Aktörerna står inför en betydligt svårare uppgift än de vill tro.
Rolf af Hällström