Hur började projektet?
Mikaela: – Jag blev ofrivilligt barnlös och letade efter böcker om ämnet. Det fanns böcker om frivillig barnlöshet, men ingenting om vad man går igenom när man är ofrivilligt barnlös. Söderströms förlag nappade på idén och via kontakter hittade jag folk som ville ställa upp och skriva.
Du har varit sjuk i sex år och vet nu att du aldrig kommer att kunna få barn. Hur kändes det att skriva om något så svårt och personligt?
Mikaela: – Det var lätt att skriva och skönt att få ut det. Texten kändes bra ända fram till sommaren då jag började komma på fötter lite grann. Sen funderade jag om jag kanske borde dämpa texten lite. Men jag insåg ju att jag hade skrivit just den text som jag själv hade behövt läsa då jag hade det som allra svårast.Susanna: – För mig som är frivilligt barnlös var det inte svårt att skriva en text om saken, men det var hälsosamt. Jag har aldrig tidigare medvetet reflekterat över orsakerna till att jag har valt att vara barnlös. Med hälsosamt menar jag att det kan vara sunt att ifrågasätta självklarheter och fråga sig hur jag kommit fram till ett beslut som inte varit så medvetet.
Hur reagerade du, Susanna, på Mikaelas text?
Susanna: – Jag var förvånad över hur tungt det kan vara att vara ofrivilligt barnlös. Det är så sorgligt att du gått igenom en så fruktansvärd smärta, jag var aldrig medveten om att det kunde vara så svårt. Men det verkar som om det blir bättre om man kan tala om det.Hur reagerade du, Mikaela, på Susannas text? Den innehåller bland annat en lista över alla minus med att ha barn.
Mikaela: – Jag tyckte den var modig! Det finns ingenting som retar upp mig så mycket som mammor som inte tar ordentligt hand om sina barn, mammor för vilka barnen kommer på tionde plats efter allt annat. Om man prioriterar en livsstil där det inte finns rum för barn borde man välja bort barnen. Jag tycker inte om det där slentrianmässiga ”skulle jag inte ha ungar, så …”. Då väljer man bort dem!
Läs mera i Kyrkpressen 11/2011.