Tvärtom har det blivit en symbol för det goda i livet, det som i långa loppet betyder något. När livståget dundrar fram och kör över mig utan att bromsa, flyr jag gärna till gemenskapen med de allra närmaste. Till den lyckliga oas av närhet, omtanke och uppriktighet som inte är beroende av prestationer eller vassa armbågar. Bubblan skyddar en inte från verkligheten, men den dämpar stötarna.
Som brickor i samhällsspelet måste vi hela tiden vara på vår vakt. Vi debatterar viner och träningsprogram, sveper in oss i märkeskläder och dyra krämer. Allt för att med suverän självsäkerhet kunna visa upp en polerad yta och vid behov trycka till någon som råkar vara i vägen. Vi generas inte av naken reklamhud, men vågar sällan vara själsligt nakna inför varandra. Då kunde ju någon dra nytta av vår svaghet.
Det är svårt att inte tappa bort sig själv i galenskapen. Om man inte har någon eller något som rättar till proportionerna, vill säga.
Vi behöver alla bli påminda om att livet eller människovärdet inte är beroende av karriär eller status.
Vi behöver någon som håller oss tillbaka när det går för fort och ger oss en puff framåt när vi vill sjunka ner i självömkan. Som bakar blåbärspaj och kramar om oss när vi är ledsna, gör oss uppmärksamma på att orkidén på fönsterbrädet fått knoppar och som drar oss ut på söndagspromenad när solen tittar fram.
I den goda relationen kan man vila i att bara vara människa. Det räcker.