Strömmar av verklighet
Ledare. ”Begravningar över internet erbjuder anhöriga stor tröst.
Webbutsändningen ger familj och vänner möjligheten att säga adjö. De som
inte kan resa till begravningen kan se den hemma, live eller som en
fördröjd utsändning på en tid som passar dem bäst – at their
convenience.” Texten är översatt från en av de många amerikanska företag
som i kommersiellt syfte redan erbjuder tjänster som den här.
3.3.2011 kl. 00:00
Vi är inte alls långt borta från den verkligheten. I Sverige pågår som bäst en livlig debatt om streamade gudstjänster, som också innefattar hur långt man kan gå när det gäller att sända förrättningar som vigsel, dop och begravningar över internet. Kyrkpressen rapporterade för en tid sedan om motsvarande diskussion här hos oss, och de direktiv som kringgärdar sändningar över nätet.
I julas webbsände Svenska kyrkan en gudstjänst i Jönköping, och det var den som i vårt grannland väckte starka reaktioner och påföljande diskussioner om eventuella kränkningar av integritetsskyddet och kyrkofriden. Trots det fortsätter de samordnade planerna på centralnivå för ett mer omfattande projekt, där gudstjänster redan i höst kan pilotsändas över webben.
Svenska kyrkans webbchef Lars-Ove Ljungberg säger till Kyrkans Tidning att nätet i dag är den plats där människor möts, och att kyrkan vill vara med där. Han är inte heller främmande för att utöka gudstjänsterna på nätet med bröllop, dop och begravningar.
– Människor som finns långt bort kan också delta. Vi har många utlandsförsamlingar där människor gifter sig där folk hemma i Sverige kanske vill delta. Samma sak gäller begravningar i vårt avlånga land, människor kanske har svårt att ta sig dit, då kan man kanske finnas med på begravningar också, säger Lars-Ove Ljungberg följaktligen till Kyrkans Tidning.
Visst kan man bejaka att det är bra att den som inte har möjlighet att delta i vändpunkterna i deras närmastes liv kan göra det på något sätt ändå. Men borde det ändå inte vara undantaget?
Tanken om at their convenience ligger så snuddande nära. Visst är det bra att kyrkan också tar i bruk alla de nya möjligheter att nå människor i glädje och sorg som tekniken erbjuder. Men i webbivern kan man också förivra sig och gå vilse. I värsta fall kanske förstärka den sorgliga synen på kyrkan som enbart en serviceinrättning, en tjänsteproducent som rullar ut röda mattan och bejakar attityden med ett beredvilligt ”varsågodbara”.
Ingenstans i intervjun vägs själva tanken, om det överhuvudtaget är så att tittarens fysiska närvaro har någon betydelse i sammanhanget – för den gudstjänstfirande gemenskapen, för dem som lovar att älska i nöd och lust eller för att ta avsked av den som aldrig mer återvänder.
Ingenstans säger någon att det kanske faktiskt har en betydelse för mig som människa att mobilisera mig i verkligheten, till det som sker i verkligheten.
Nej, undertonen ger genklang av ”min rättighet att se” snarare än ”min skyldighet att vara där.”
Och till slut undrar man ju, vem som i längden ens kommer att orka släpa sig någonstans alls för att delta.
På riktigt.
May Wikström