Reportaget handlade naturligtvis inte om män som samtalade om sina känslor. Nej, de diskuterade sina problem. Och det är en helt annan sak.Den här frågan har jag hört förr. Man kan lika gärna fråga varför det inte blir fred i Mellanöstern.
Tanken kom helt spontant: För vem är det viktigt att veta svaret på den frågan? Är det viktigt för männen? Eller är det viktigare för kvinnorna? Jag har på känn att det är viktigare för kvinnorna, för jag kan inte erinra mig att jag hört en man ställa den.
Sen kan man undra om det över huvdtaget finns belägg för påståndet? Kanske det bara är myt?
Vad beror det på att jag inte har några svårigheter att tala om känslor i samtal med män? Åtminstone har jag aldrig fått höra det. Men nu kommer nån (kvinna?) igen och påstår att jag inte kan tala om min känslor. Hur kommer det sig?
Jag ska säga det direkt: Jag har inga som helst svar på någon av frågorna i denna text. Jag bara resonerar. Men jag skulle hellre se att man bejakar att Gud skapat man och kvinna med olika egenskaper. Och att kvinnan uppenbarligen är bättre på att tala om sina känslor än mannen. Men måste man alltid vara lika? Räcker det inte att mannen talar om känslorna på sitt eget sätt? Det är ju ingen fråga om människovärde eller jämlikhet.
Nu ifrågasätter jag inte nyttan med att få veta svaret på känslofrågan. Om någon har det och kan berätta vad man kan lära sig av det lyssnar jag gärna. Sannolikt skulle åtminstone kommunikationen med kvinnor underlättas.