När en kollega idear kring en grej om religiösa ”appar” konstaterar jag att jag definitivt fallit av teknologitåget. Ändå började det så bra. Då jag fick ett eget rum i sexan köpte vi också ett vinkelskrivbord. På det glänste en splitterny dator – en av de första i bekantskapskretsen. Jag tillbringade timmar med min nya rumskompis: spelade actionspel, gjorde konstverk i paintbrush, lärde mig kattraser och hur det gick till vid den första månlandningen genom en virtuell uppslagsbok – New Grolier Multimedia Encyclopedia. När skoltidningen EOS gjorde ett reportage om mig poserade jag med en mikrofon som kopplats till ett slags elementärt karaokeprogram.
Sedan minns jag just inget mer – utom att jag torkade damm av åbäket till påsk och jul.
Under mitt vuxenliv har världen bokstavligen svämmat över av högteknologi. Smarttelefoner, ipodar, e-böcker ... Jag har aldrig ägt någon av dem, vilket jag skäms över ibland. Jag har helt enkelt inte vetat i vilken ända jag ska börja. Dessutom gnager farhågor à la Orwell i bakhuvudet – går vi till slut miste om all mänsklig värme och börjar se varandra som prestationsinriktade robotar?
För ett tag sedan kom musiken med stormsteg tillbaka i mitt liv genom Spotify. När jag återknöt kontakten med många kära bekantskaper hade mina föräldrar redan länge använt programmet. Datakunskaper handlar alltså inte om ålder, utan om attityd.
Ibland mår man bra av att gå utanför sin bekvämlighetszon. Knappast blir man lycklig av att bemästra alla tekniska specialfunktioner, men kanske kunde någon av dem erbjuda välkommen nytta och oväntat nöje?