De förtroendevalda i församlingarna
har nu fyra
arbetsår framför sig. Somliga
i skaran är gamla rävar
i sammanhanget, andra
är nya. I viss mån vet en
del vad de har att vänta,
men i andra avseenden är
samtligas fyraårsresa i landet
Kyrko-Byrokratien ny,
spännande och utmanande
för dem alla, oberoende
av tidigare erfarenheter.
Den nyvalda skaran fördelar
sig över tre olika organ,
beroende på församlingens
status.
Kyrkofullmäktige är den
enskilda församlingens högsta
beslutande organ. De förtroende valda
där godkänner församlingens budget och
verksamhetsplan, och följer
upp detta med att godkänna
bokslut och verksamhetsberättelse.
De fattar beslut om församlingens egendom
och fastigheter, inrättar och
drar in tjänster.
Av stiftets 64 församlingar
hör 47 till en kyrklig
samfällighet. Där utgör gemensamma
kyrkofullmäktige
den plats där många av
de förtroendevalda i Borgå
stift kommer att göra sin
insats för att leda förvaltningen
i samfälligheten.
Församlingsrådet är i det
fallet det exklusiva förtroendeorganet
för den enskilda
församlingen, och
dit styr drygt 300 svenska
ledamöter kosan.
Den evangelisk-lutherska
kyrkan har insett att aktiva
lekmän behövs. I strategin
för det svenska stiftet
blickar man framåt mot ett
2015 där medlemmarna är
”medvetna, motiverade och
delaktiga” och där församlingarna
bärs av ”anställda,
förtroendevalda och aktivt
lekfolk gemensamt”. Det är
positivt.
Det ska erkännas utan omsvep:
mycket av det som
kommer att ligga framför
de förtroendevalda är rutinartat
och handlar om att
godkänna och fastställa sådant
som binds upp av strikta
och ofta ganska rigida ramar.
Den som vill visionera
och ljuda högt och fritt, kan
ibland krocka omilt mot en
kyrklig byråkrati.
Men också den har sin
gråa charm.
En av dem som suttit med i ett av dessa församlingsråd, Närpes, under förra mandatperioden är Rita Nordström-Lytz. Hon sammanfattar sina erfarenheter i ett av bidragen i Frimodig, den nyutkomna handboken för de förtroendevalda:
Kanske hade uppgiftens
omfattning – om jag varit
fullt medveten om den –
skrämt bort mig? Jag, som
bara ville göra en liten insats
och ge mitt lilla arbetsbidrag,
samtidigt som jag
trodde på möjligheten att
utveckla och vidga församlingens
verksamhet.
I detta tysta, och många gånger ganska sega arbete hon nu ger över till nästa ansvarsbärare upptäckte hon en verklighet som bildar en skarp kontrast till polariserade debatter i strålkastarbelysning. Den drivs i bästa fall av en slags naturlag, som gör att skillnader och motsättningar sätts åt sidan – nej, inte försvinner! – men sätts åt sidan i den stund människor kavlar upp ärmarna för att utföra ett gemensamt arbete.
Rita Nordström-Lytz
sätter fingret på den i sitt
bidrag:
(…) Konstellationer som liberal
eller konservativ, man
eller kvinna, sakkunnig eller
i saken oinsatt, ung eller
gammal, har jag personligen
inte erfarit som relevanta.
Vi har kors och tvärs
i församlingsrådet stött och
ifrågasatt varandras synpunkter
med syftet att nå
så goda lösningar som möjligt.
Vi har understött goda
förslag, oberoende av vem
som framställt dem. Vi har
sällan grälat. Vi har i stället
”ältat” våra beslut tills vi
nått en gemensam slutsats,
vilket inneburit att vi nästan
aldrig röstat i någon
fråga. I den meningen tycker
jag att församlingsrådet
fungerat fruktbart; vi har
strävat efter att förstå varandras
hållningar och därför
också stått relativt eniga
kring de beslut som fattats.
Konsensus i alla lägen är
ingen universallösning.
Men den ädla konsten att
älta har sina poänger där
människor och övertygelser
möts, stöts och blöts.
Det mötet erbjuder alla
att gå vidare, en aning klokare,
en aning öppnare, en
aning ödmjukare.