Upp från britsen kom jag och ett glas vatten hann jag få i mig. Sedan blev det svart. När jag kom till sans igen insåg jag att jag satt på golvet, lutad mot ett skåp medan kallsvetten bröt fram i min likbleka panna. Väl utanför rummet skulle jag sätta mig på en stol tills det värsta var över men klarade det inte. Golvet i korridoren var hårt men det kunde inte hjälpas. Resultat: Här ligger jag och kan inte annat, Gud hjälpe mig, amen.
Det finns roligare känslor än den av total hjälplöshet, den här gången rent fysiskt. Men det kan också vara lite nyttigt att inse sina begränsningar. Ibland drabbas i alla fall jag storhetsvansinne och känner mig i det närmaste oövervinnerlig. Det kan ju vara trevligt för stunden men efter ett tag blir det både tråkigt och ohälsosamt. Orsak: Då har jag en tendens att inte kontakta pappa tillräckligt ofta.I fallet med massagen var det min jordiska pappa och hans bil som fick komma till undsättning då benen inte bar mig till bussen.
Vid anfall av andlig hjälplöshet är det pappan i himlen som får ett telefonsamtal. När han har fått det kommer han med sin bil och plockar upp mig och jag får åka med. Och det går så fint och jämnt, mycket bättre än när jag själv försöker leka chaufför. Hans lokalsinne är oändligt mycket bättre än mitt. Dessutom är risken för krascher betydligt mindre.