Det var eftermiddag på sextiotalet i prästgården i Transtrand eller åtminstone någonstans i Dalarna. Prästfamiljen var from och bordsbön en självklarhet. Men en av gästerna var en teologisk frifräsare som stördes av bristen på bön vid kaffet. Så en av de mera teologiskt bevandrade gästerna ryckte in och gav svar på tal.
Ett motsvarande fast mera världsligt resonemang hörde jag ett par år senare i Finland när kaffepriset för ovanlighetens skull gick ner men kaffekoppens pris hölls oförändrat.
– Kostnaderna för själva kaffet är så mimimal att det inte påverkar det pris vi tar för en kopp.
Rejält kaffe är inte särskilt rejält, säger en av veckans tidningsrubriker. Odlarens andel är så försvinnande liten.
Räknar man fram ett kilopris för kaffet i den latte eller capuccino som serveras i ett trendigt coffee house i dag ser det faktiskt så ut. Det pris som odlaren får för sitt kaffe är en bråkdel av det som konsumenten betalar. Det han betalar för är nämligen stämningen och stilen, för brändet.
Det känns fel på samma sätt som när chefer för påökt i samma klass som lönen på verkstadsgolvet. Men fast det känns fel gäller fortfarande den rejäla regeln. Betalar man ett bättre pris, kanske upp emot tre euro per kilo kaffe, så kan det vara just den avgörande skillnaden som gör att odlaren klarar sig.
Redan för länge sedan läste jag om rapporter från u-länder där hälften av maten åts upp av råttor och andra parasiter. Nu läser jag larmrapporter om att vi sorglöst slänger hälften av den mat vi köper. Det är något fel i själva inställningen.
Kanske frifräsaren ändå hade rätt om kaffet. Att vi borde vara försiktiga med att lämna bort välsignelsen.