Ulrika Wikström växte upp granne med missionskyrkan, i folkmun Templet, i Billnäs. Liksom byns övriga barn gick hon i söndagsskola i den röda villan med de stora, utsirade fönstren.
– Söndagsskoletanterna berättade nog om Jesus och gav oss fina klistermärken, men inte förstod jag Jesus roll i kristendomen.
Hon läste ”Gud som haver” och hade en barnatro, en slags förtröstan på en ”gammal, tröstande farbror”.
– Hemma talade vi aldrig om trosfrågor. Eftersom vi bodde i Billnäs och saknade bil besökte vi kyrkan i Pojo främst till jul. Jag minns att prästen brukade fråga menigheten varför vi kommer till julottan då vi inte annars går i kyrkan. Det gjorde mamma ledsen.
När Wikström var tonåring deltog familjen också i de julbönskvällar som ordnades runt omkring i byarna i Pojo.
– Bruksfolket samlades kring en stor julgran, man sjöng julsånger och prästen läste en betraktelse. Kanske sökte vi en slags högtidlighet inför julhelgen trots att tron inte hade någon större personlig betydelse.
Skrev ut sig
I vuxen ålder besökte Ulrika Wikström kyrkan endast sporadiskt vid större helger. Via bibliotekarieyrket, som förde henne till bland annat Jakobstad och Kristinestad, fick hon ändå nära kontakt med troende människor.
– Tron hade ofta en så självklar betydelse för mina österbottniska vänner att de inte ens behövde tala om den. Jag såg religiositeten som en del av deras personlighet men brydde mig inte desto mera om det.
Själv var hon i det närmaste likgiltig inför trosfrågor. När förslaget om att införa kvinnliga päster avslogs för tredje gången år 1984 tog hon medvetet ställning och skrev ut sig ur kyrkan.
– Efter skriftskolan hade jag inte haft så mycket där att göra. Jag hade inga teologiska kunskaper men ville inte tillhöra en så ojämlik gemenskap.
Vad hände efter utskrivningen?
– Samma vecka var jag på loppis och fick syn på ett Nya testamente. Det såg inte speciell ut eller något, men jag köpte det ändå. Kanske ville jag veta mer om vad jag tagit avstånd från?
Läs hela artikeln i Kyrkpressen 49/2010.