– När jag som barn bodde i Helsingfors var Afrika förknippat med äventyr, säger Dora Shivute. Jag ville se lejon och framför allt längtade jag efter att få träffa min farfar och höra hans historier.
Shivutes föräldrar kom till Finland för att studera, pappa Setson läste teologi och mamma Justiina blev barnmorska. De var Finska Missionssällskapets stipendiater från senare delen av 1970-talet till 1982. Då de återvände till Namibia hade de tre barn, mellanbarnet Dora var sex år.
Barn och kappsäckar
En kväll med snöyra i vår huvudstad återser vi varandra efter trettio år. Vi sitter vid ett litet runt kafébord, skrattar, funderar och delar minnen.
– Jag tror att många andra barn haft det som vi. Ingen frågade oss om vi ville komma med. När föräldrarna vill flytta tar de barnen med sig och barnen rotar sig med hull och hår. För dem är det nya som de möter livet. Senare kan föräldrarna återvända hem med glädje medan barnen blir vilsna. Det är viktigt att veta skillnaden mellan kappsäckar och barn. Barn har känslor.
Det var inte så lätt att komma tillbaka till Namibia. Visst kunde hon språket, men det var ett rent hemspråk.
– Jag visste ingenting om legender och mytologi, eller om vidskepelse. Folk la märke till mig och kallade mig den finska flickan på grund av mitt sätt att röra mig, sitta och gå. De härmade också min accent. Det var svårt ibland men det är erfarenheter som stärkt mig.
Också mötet med farfadern blev bitterljuvt.
– Min storebror har samma namn som farfar och i vår kultur står människor med samma namn väldigt nära varandra. Jag tyckte att farfar mest såg min bror och började storgråta. När farfar undrade hur det riktigt stod till sa jag som det var, att jag inte har någon namne. ”Gråt inte” sa farfar, ”jag ska hitta en åt dig”. Jag fick välja bland mina fyra fastrar, och jag valde Hilkka som hade en vacker rosa dräkt.
Läs hela profilen i Kyrkpressen 49/2010.