När det blev dags att dra varsitt ifyllt kort ur lådan, fick jag tag i ett med texten ”Jag bjuder dig på kaffe med dopp, förbön och hopp. Hör av dig till mig när du känner för att lösa in det!”
Jag kan tänka mig få presenter som skulle ha känts lika värdefulla. Medan lärostriderna rasar runt omkring och jag allför sällan kommer iväg till tvivlarmässan i kyrkan, flyr jag in i bönegemenskapen, oftast en imaginär sådan: ”Där två eller tre är samlade i mitt namn…”
Bönesuckarna är den fasta punkten i min gudsrelation, men i-bland känns också den kontakten bruten. Då brukar jag skicka iväg en ställföreträdande bönetanke: Gud, nu klarar jag inte riktigt av det här själv men jag mår dåligt. Jag vet att det finns folk som ber för mig, kan du snälla aktivera dem?
Under de senaste veckorna har församlingslivet i min hemtrakt polariserats ytterligare. Lokalpressen i Karleby har rapporterat om föräldrar som varit upprörda över att deras barn skrämts upp med att umgänge med icke-troende leder till förtappelse. Tidigare har det talats om ungdomar som i sin iver att omvända skolkamrater skrivit bönelistor och hängt upp lappar om förbönsobjekt på skolornas anslagstavlor.
För mig känns det här främmande, snudd på respektlöst. Som jag ser det ska bönen inte vara en yttre makthandling, utan en mental kraftkälla. Jag är tacksam för dem som för fram mig i sina böner utan att göra väsen av det. Kanske kan jag någon gång återgälda tjänsten – direkt eller indirekt, på ett eller annat sätt.