Resultaten från den första ronden i det egyptiska parlamentsvalet är långt ifrån lika anmärkningsvärda som det rabalder som föregått dem. Oväntade är resultaten definitivt inte. President Mubaraks regerande nationella demokratiska parti (NDP) har i första ronden trängt ut det oppositionella hot som det islamistiska Muslimska Brödraskapet utgjorde i förra parlamentet, precis som man hade räknat med. Från 88 platser av 508 totalt fick Brödraskapet nu – 0. Det officiellt förbjudna sällskapet tilläts inte att ställa upp kandidater som grupp den här gången. Över tusen medlemmar har gripits och satts i fängelse inför valet. Enskilda kandidater har utsatts för misshandel och hot.
USA har den senaste tiden riktat påtryckningar mot sin främsta allierade i Mellanöstern. Inför valet höjdes det varningar för att de amerikanska demokratiseringskraven kan leda till det motsatta, en religiös islamsk stat. Nu verkar det som om Washington inte längre är beredda att tro på beskedet. I stället har NDP:s agerande väckt frågetecken, och nu när det står klart att partiet sopat ut oppositionen undrar bedömarna om inte just detta är inkörsporten till polarisering och islamisering.
Internationella valobservatörer tilläts inte. Under valet kom flera rapporter om att journalister nekats till att bevaka händelserna. Strax före bandning fick BBC Arabics team veta att den studio där de tänkt intervjua politiska oppositionsledare saknade säkerhetstillstånd – och efter en fruktlös karusell i olika instanser åkte filmteamet tillbaka till London utan program.
Egyptierna i sin tur lät bli att komma till urnorna. En del i ren resignation. Andra i rädsla för oroligheter kring vallokalerna, bland dem många av de koptiska kristna. I valdramat har kopterna blivit offer för politiska och religiösa markeringar.
Den koptisk-ortodoxa kyrkan i Egypten är en av de äldsta kristna kyrkorna i världen. Kopterna räknar sin historia till evangelisten Markus som enligt traditionen grundade kyrkan år 42 e Kr, och kyrkan är det största enskilda kristna samfundet i Mellanöstern. Exakt religionsstatistik är svår att få, siffrorna på antalet medlemmar varierar mellan 6 och 11 miljoner. Sanningen ligger som vanligt någonstans mitt emellan.
Kopterna är en viktig del av den nationella identiteten i Egypten och vet att ordet ”kopt” egentligen betyder ”egyptisk”. I gatubilden i Kairo är kyrkorna synliga, och påven Shehnouda III i sin stora svarta silkesturban är mäkta populär bland sina egna. Men det oaktat är den religiösa friheten inte i balans. När kopterna bygger kyrkor krävs det statligt tillstånd, och det bästa sättet att idka makt är att hålla hårt i byggloven. Därför byggs det kapell också i smyg. Inför valet dödades två kopter, många sårades och ännu fler fängslades, när Gizas säkerhetspolis hårt slog ner ett koptiskt uppror i en fattig stadsdel. De närmare tusen kopterna försvarade bygget av ett kapell, som enligt myndigheterna saknar tillstånd. Deras muslimska grannar sympatiserade också med sina kristna grannars protester. Det handlade, som en av dem sade, inte om motsättningen: muslimer mot kristna utan om staten mot kristna.
Påven Shehnouda III röt till och fördömde våldet. ”Gud ger vissa människor auktoritet för att de ska skydda sina underlydande, men auktoritet får inte innebära våld”, sade den åldrige påven. Och när hans underlydande, biskopen i Giza, bad myndigheterna om ursäkt för sammandrabbningarna, kom det en ny snärt från Shehnouda som förkunnade att kopterna inte hade nåt att be om ursäkt för, hur gärna de än vill bibehålla social harmoni.
Incidenten kopplades senare samman med en statlig amerikansk rapport om religiös diskriminering mot kristna, och i all synnerhet mot landets baha’iminoritet. Bland det som lyfts fram är deras svårigheter att få statliga jobb och omöjligheten för konvertiter från islam att få kristna ID-kort.
Regeringens presstalesman Magdy Rady upplyste kort en samlad journalistkår att Egypten ”förkastar rapporten tillika med tanken att vissa länder kan utnämna sig själva till att döma andra”. Landets utrikesminister sekonderade senare med att ”Washington inte har rätt att ta upp religionsfrihetsfrågor – inte ens i USA”.
Många är benägna att inte hålla med.
Religionsfrihetsfrågor är något av det viktigaste och mest eldfängda på agendan i världspolitiken och de kräver ett stort ansvarstagande hos politiker och diplomater i väst som i öst.
Att vifta bort dem som andrahandsfrågor ”för de religiösa” att ta itu med är också det ett förtryck, som i slutändan leder till någon annan människas lidande.