Efter tio kilometer börjar de hänförande utropen övergå i en stilla oro över vad vi gett oss in på, efter tjugo undrar man om de nya branterna och platåerna aldrig ska ta slut. Vid trettio kilometer i längd och cirka tusen meter i höjd tackar man sin skapare för effektiva hästkrafter och servostyrning, efter fyrtio har orden överröstats av jorden, den brutala.
Vid Cruz de Tejeda, på 1 500 meters höjd i sällskap med en till synes herrelös hund, några kacklande hönor och en illaluktande åsna, kan vi tydligt skönja Teneriffas vassa profil mellan två bergsmassiv. Luften är klar, solen värmer. En doft som påminner om annalkande höst vilar över pinjeträd, kaktusblommor och granngula apelsiner.
På vad vi tror är höjden av vår resa står vi inför en ny utmaning. En varningsskylt anger vägens lutning som 12 grader – en betydlig underdrift i våra ögon. Med stor tvekan lägger jag in tvåans växel, tar ett stadigt grepp om ratten och ber en tyst bön. Motlutet är hisnande och efter några tvära kurvor inser jag att det inte finns någon återvändo. Nuet pulserar i tinningen, adrenalin och bensin flyter samman. Skulle det ha varit en dröm hade jag senast i det här skedet vaknat, kallsvettig.
Några timmar senare, väl återbördad till huvudstaden och den vid det här laget välbekanta fyra kilometer långa strandpromenaden Las Canteras, sköljer tacksamheten över min själs stränder – naturens mäktiga vyer (sp. vista) skapar distans till det egna livets mer anspråkslösa berg och dalbana.