Väckelsetider

Ledare. TD Hanna Salomäkis grundliga inventering av de inomkyrkliga väckelserörelserna dimper ner i ett läge när de som lotsar det finländska folkkyrkoskeppet har all anledning att fördjupa sig i analyserna.
2.12.2010 kl. 00:00

Illustration: Jan Lindström

Det finns grundläggande missuppfattningar om väckelserörelserna i vår kyrka. De har präglat och präglar det finländska samhället starkt. En av tio finländare är medlem i någon av dem, ytterligare en tiondel har starka band genom familj, släkt eller vänner. Historiskt sett finns det regioner, där väckelserörelserna är en viktig ingrediens till hur byar ser ut, vare sig släkter och byar varit för eller mot dem.

För att känna till väckelserörelserna krävs det en dos kyrkohistoria – och här skymtar ett av de grundläggande argumenten för religionstimmarna i skolan fram. Fakta är fakta, också med religiösa förtecken. Sådana kan man känna till bara genom att lära sig.
Nedprioriteringen av religionsalfabetiseringen har satt sina spår. Ibland verkar det nästan som om brist på allmänbildning om vad ens egna landsmän är för ena kan ursäktas om den råkar ha religiösa förtecken. En kyrkligt anställd berättade vid ett tillfälle om att förbipasserande kommenterat en yrkeskårs konferens (med ett hundratal präster i krage) som något fullt av ”frikyrkliga laestadianer”. Om vilken annan grupp hade det varit okej att säga så? Det är nonchalant mot såväl de finländare som är aktiva i någon frikyrka,  som laestadianerna och de lutherska präster som det råkade handla om den gången.
En baskunskap om de inomkyrkliga väckelserörelserna är till exempel att väckelserörelse och frikyrka inte är samma sak. Det kunde och kan ibland vara så. Men ett särdrag i den finländska folkkyrkligheten är att starka väckelsebrasor som flammat upp ofta lyckats hålla sig kvar i kyrkans eldstad. Begreppet ”inomkyrklig väckelserörelse” handlar därför i grunden om helt vanliga brunsås-lutheraner, med en gemensam kryddblandning som pikant tillägg.
De gamla väckelserörelserna i Finland har rötterna i den tyska 1600-talspietismen, som ville skuffa tillbaka lutherdomen i en enklare, klarare och personligt förankrad religiositet. De gamla väckelserna i vårt land är bedjarrörelsen, pietismen, den evangeliska rörelsen och laestadianismen. De nyare är barn av en nypietistisk våg under efterkrigstiden och samlas i begreppet ”den femte väckelsen”. Representanter för den är av en rad organisationer, till exempel Finska Bibelinstitutet och Finlands evangelisk-lutherska Folkmission.

Inslaget av protest och förnyelse har rörelserna gemensamt, men något ”lämna-kyrkan-fenomen” var det sällan frågan om, tvärtom var och är traditionen och hemvistet i kyrkan viktiga.
Det som blev klart för Salomäki under undersökningens gång var att väckelsefolket inte längre är riktigt säkra på om de är önskade i kyrkan eller inte.
Det är oroväckande. Det har alltid funnits spänningar mellan folkkyrkan och väckelserörelserna. Det hör till och är en del av den berikande verkan rörelserna har haft på kyrkan och tvärtom. Kyrkoherdar, biskopar och domkapitel har med myndighet och yttre ramar hållit undan den sekterism som alltid är en uppenbar fara för en grupp som samlar likasinnade. Väckelserörelserna har ur sina led levererat otaliga hängivna kyrkans tjänare, både i prästdräkt och med lön eller utan bådadera. Dessutom har de med sin närvaro utmanat och ibland gett folkkyrkan en väckande spark i baken genom att visa hur det går att engagera massor kring budskapet om Kristus i nya och fräscha former också utan tungt administrativt maskineri.

Men nu efterlyser väckelsens folk signaler – från ledande håll – på huruvida den evangelisk-lutherska kyrkan fortfarande kan se på dem som sina legitima barn. Eller om de är pinsamma element, som stillatigande kan utnämnas till nyanslösa moraltalibaner när de offentliga debatterna rasar.
De vet alltså inte riktigt om kryddan de har att bidra med i såsen eventuellt hamnat på listan över förbjudna ämnen. Om den ses som en viktig ingrediens vore det ett gyllene tillfälle att säga det nu.
Annars finns det en risk för att såsen i framtiden blir oändligt mycket gråare.

May Wikström



Larsmo. Då pandemin sköt upp en inplanerad kurs valde Boris Salo att spela in kursen i stället. Nu får flera församlingar glädje av den. 20.1.2022 kl. 14:00

Bibel. Som ung smugglade Håkan Nitovuori biblar till Sovjet. I en specialsydd underskjorta bar han iland biblarna i Tallinn. 20.1.2022 kl. 09:43

journalist. Jan-Erik Andelin börjar jobba för Kyrkpressen i februari. De senaste tolv åren har han varit journalist vid HBL. 19.1.2022 kl. 17:25

europa. Via sitt arbete som Svenska Yles medarbetare i Baltikum har Gustaf Antell genom åren fått en god insikt i det politiska läget i Östeuropa. – Jag har ingen större passion för att berätta historier men älskar samtidigt att ge en röst åt dem som inte hörs. 20.1.2022 kl. 06:00

BORGÅ STIFT. Borgå stift har fyra nya präster och en ny diakon. Vi ställde några frågor till dem. 19.1.2022 kl. 13:02

BORGÅ STIFT. På trettondagen vigdes fyra nya präster och en ny diakon i Borgå domkyrka. 11.1.2022 kl. 09:04

ungdomens kyrkodagar. Ungdomens Kyrkodagar (UK) som skulle ordnas i januari 2022 kommer på grund av rådande coronarestriktioner att flyttas fram och hålls istället 21-24 april på Lärkkulla i Raseborg. 10.1.2022 kl. 13:33

Profil. Patrica Strömbäck är ny tf kyrkoherde i Solf. – Solfborna tycker om och värnar om sin församling, tror jag. 5.1.2022 kl. 14:13

diakoni. Runebergs dikt om bonden Paavo och president Kyösti Kallios bön under vinterkriget formulerar den teologi som Leif Galls förespråkar. 4.1.2022 kl. 11:14

FÖRLUST. Mitt under coronapandemin dog Lotta Keskinens syster. – När inser man att någon inte kommer tillbaka? Har jag insett det än? 2.1.2022 kl. 09:14

FÄNGELSEPRÄST. Hanna Backman har gjort resan från en frikyrka i Österbotten via journalistik i Helsingfors och kriminologstudier i England till jobbet som fängelsepräst i Stockholm. Hon har hittat sitt kall. – Det var som att något ploppade ner från huvudet till hjärtat – det här vill jag göra. 31.12.2021 kl. 15:40

NYANSTÄLLNING. Från den 1 februari 2022 förstärker Kyrkpressen den redaktionella bemanningen då Jan-Erik Andelin ansluter till tidningen. Jan-Erik Andelin kommer närmast från KSF Media där han jobbat sedan 2004, bland annat som chefredaktör på Borgåbladet, på Hufvudstadsbladets ledaravdelning samt som tidningens korrespondent i Stockholm. 28.12.2021 kl. 19:34

UTNÄMNING. Barbro Eriksson och Siv Jern har utnämnts till prostar. 16.12.2021 kl. 12:31

SJUKHUSPRÄST. Jessica Högnabba-Akin är ny sjukhuspräst på Kvinnokliniken i Helsingfors. Hennes egna erfarenheter av sjukhus har lärt henne att inte komma med klichésvar vid svåra frågor. 15.12.2021 kl. 15:59

anpassning. Tina Westerlunds jultraditioner har förändrats många gånger om, det har också hennes liv. Sjukdomar, att bli rullstolsbunden och att flytta från ett kärt hem har krävt stor anpassningsförmåga. – Jag hoppas mina barn har sett att det går att komma igenom svårigheter. 15.12.2021 kl. 10:32

Bok. När vår yttre värld förmörkas av krig och sjukdomar bringar den kristna psykologen och författaren Patricia Tudor-Sandahl bud om ett ljus som kan brinna inuti oss. 12.12.2023 kl. 13:55

forskning. Susanna Lundqvist fick 20 880 euro för forskning om evangelisk-lutherska kyrkans roll för tryggandet av Finlands försörjningsberedskap under vinterkriget. 12.12.2023 kl. 15:51

GÅ I KYRKAN. I år bestämde skådespelaren och sångaren Marika Westerling att hon gör något alldeles nytt för att få tag på julstämningen: Hon börjar gå i kyrkan. 7.12.2023 kl. 08:00

LIVSBERÄTTELSE. Majla Ståhls blir 90 år i januari. Hon minns när bomberna föll över Vasa, hon minns klasskamraterna som förlorade sina föräldrar och hon minns kärleken. Den stora och stillsamma. 7.12.2023 kl. 10:24

Personligt. Ester Rudnäs önskar att någon berättat för henne att det hör till att det kommer jobbiga perioder i ett äktenskap. Efter snart nio år som gift och sedan hon hittat rätt i yrkeslivet valde hon att berätta om utmaningarna för att hjälpa andra. 5.12.2023 kl. 18:00