Några av dem som skrev i antologin blev, förståeligt nog, upprörda över kritiken att vi saknade positiva berättelser om det religiösa Österbotten. Hade de kanske inte rätt till sin egen upplevelse?
Själv har jag vuxit upp i Esbo. Jag var pyttelite religiös under min uppväxt: jag åkte till Höstdagarna i Tammerfors en gång, och jag minns att jag satt och fnittrade hysteriskt på åtminstone en kvällsandakt i församlingens regi.
Mina österbottniska vänners berättelser om det religiösa Österbotten lyssnar jag till med förvånat intresse. Berättelserna handlar om en känsla av att tillhöra en grupp, att bli stämplad och utsatt för aggression. Här finns upplevelser av att ghettofieras och söka sig till de egna, till tryggheten.
– I Esbo var rellisarna så utanför att ingen skulle ha orkat satsa energi på att hata dem, sa jag.
Det är antagligen också en mycket subjektiv upplevelse.
Själv påstår jag mig ha fått fruktansvärda sår i själen av att inte ha ägt mer än en svettig Lacoste-skjorta. Ska pratet om religion mappas in i samma sorgliga mapp: tonåringens existentiella ångest över att ingenstans höra hemma?
Nej, jag tror inte det. Men precis hur känslan av utanförskap i religiositeten eller icke-religiositeten ska definieras har jag faktiskt ingen aning om. Jag vet bara detta: man kan känna sig väldigt udda, dålig och utanför för att man är troende.
Men jag vet också att det bor en överlägsenhet också hos dem/oss som tror. Som om vi uppfattat en ren ton som gått de andra förbi.