Tankesmedjan Magma hade kallat till rådslag om det andliga tillståndet i republiken häromveckan. Trots att både det andliga tillståndet i republiken och seminariet med samma rubrik kan sammanfattas som minst sagt spretigt var det också många viktiga pusselbitar som föll på plats.Forskaren Kimmo Ketolas undersökningar av finländarnas attityder visar att deras inställning till tro och religion i dag är välvillig och tolerant – så länge religionen kommer i en tam och snäll tappning.
Tre av fyra finländare är positiva till den evangelisk-lutherska kyrkan, nästan lika många till den ortodoxa kyrkan och Frälsningsarmén. Däremot vill finländarna inte att religionen ska synas i offentligheten eller vardagslivet. Stark religiositet upplevs som negativ, och det anges som ett av de möjliga motiven till att bara en tiondel av finländarna har en positiv bild av islam. Islam uppfattas som en stark och synlig övertygelse, som avviker från idealet om tystlåten och måttfull tro. Helt följdriktigt är finländarna av samma orsaker skeptiskt inställda till kristna samfund och väckelserörelser med hängivna medlemmar.
Det konstaterandet i kombination med siffrorna säger kanske något om både finländarna och de etablerade samfunden.
Det gör också toleransen skenbar.
I ljuset av det här är det oroväckande att parallellt med attitydbarometern läsa polishögskolans färska rapport över hatbrott i Finland 2009. Statistiken visar att brotten riktade mot kristna, eller med kristendomen som adressat, har ökat märkbart. Ifjol registrerades 44 sådana fall, jämfört med 15 fall året innan. De flesta av brotten är riktade mot kristna eller kristendomen överlag, men i sju av fallen har laestadianismen uttalat varit måltavla för dåden. Samma tendens har inte drabbat islam, där polisen registrerade 14 brott.
Det här är ett otäckt drag i en stat som just nu för en offentlig diskussion på bred front om att bredda toleransen inom folkkyrkans väggar.
Och det är helt klart att varje dåd, oberoende vilken tro det riktar sig mot, är ett för mycket.
Jyri Komulainen, docent i dogmatik vid Helsingfors universitet och nyvald biträdande sekreterare för biskopsmötet, förde fram tanken på kristendomen som en värdefull motvikt till den politiska elitens ideologi.
”Den kristna grundberättelsen om Gud, som har skapat människan till sin avbild och som verkar frigörande i historien och fokuserar på de fattiga och marginaliserade är en stor moralisk resurs” konstaterar Komulainen i den antologi som publicerades i samband med seminariet.
Hans citat innehåller ett svarsalternativ till den fråga som filosofen Thomas Wallgren sände ut till åhörare och panel: Var och en behöver kunna besvara vad det är som gör att även en eländig människa ändå har ett värde.
I den kristna människosynen stavas det ”Guds avbild”, och det svaret borde stiga som en reflex ur ryggmärgen på var och en som kallar sig kristen. Än mera borde det omsättas i handling, vilket är den verkligt stora utmaningen.