Är Österbotten verkligen så platt?

Kultur. Våra recensenter har läst Österbotten-antologin - ur österbottnisk och nyländsk vinkel.
3.11.2010 kl. 00:00

Johan Sandberg

Bok: Extremt platt & otroligt nära. Texter om Österbotten. Söderströms 2010.

Österbottningen:

Det här gav en mycket mångsidigare bild av Österbotten än boken! utbrister min medrecensent under en kaffepaus på jobbet, där det ständigt pågår ett lekfullt smågnabb mellan sydlänningar och österbottningar. Efter att med allt högre puls och irritationsnivå ha avverkat antologin Extremt platt & otroligt nära är jag benägen att hålla med.

När jag läser Sofie Knutars inlaga om den inskränkta religiositeten i Terjärv och om hur Hannele Mikaela Taivassalo, som växt upp i samma by som jag själv, utsatts för åratal av ”tvångsmissionerande” känner jag inte alls igen mig. Jag märkte då aldrig att religionen var måttstock för allt som gjordes och sades, snarare var det tvärtom: ”hallelujaknäppare” var de som andra såg snett på och som förväntades leva upp till förhållningsregler som inte gällde övriga dödliga.

Jag flyttade från Österbotten som 18-åring och har med åren fått en mera mångdimensionerad bild av regionen: jag passade aldrig in, men det är några enstaka människors, mina jämngamlas – omständigheternas – fel och kunde ha inträffat var som helst.

Många av mina vänner i Helsingfors är österbottningar. Med dem får jag tala mitt hjärtas språk, dialekt, dricka vin, tro på Gud och spela pidro utan att förklara reglerna.

För er som inte vet det: pidro är österbottningarnas nationalspel, ”naa som varinda finlandssvensk måst kuna”. Robert Åsbacka tillägnar spelet sitt kapitel och trots att ämnet är smalt känns det verklighetstroget. Med undantag av Kaj Korkea-aho har ingen av skribenterna tagit fasta på den talkoanda och omsorg som österbottningar har om varandra. Ingen har skrivit direkt om dialektens betydelse som identitetsbärare, kokkolahumorn och det rättframma kommunikationen. Catharina Gripenberg kommer närmast i sitt bidrag Jordbok/Ordbok.

Om religiositeten är så allomfattande, varför har den inte också slukat författarna? Boken tycks ha tillkommit i all hast och utan större omtanke om vare sig spännvidden eller skribenterna. Det handlar, som Sofie Knutar skriver, ”om vad man vågar gå nära och väljer att se”.

Marina Wiik

Nylänningen:

Jag är född och uppvuxen i Nyland men Österbotten intresserar mig. Jag har alltid haft på känn att det finns ett mystiskt, främmande Österbotten som jag aldrig kan få grepp om hur mycket jag än besöker platsen i fråga, nånting som jag aldrig kommer att fatta. Det där någonting som sker när människor jag känner svarar i sin mobil och plötsligt byter språk och förvandlas till andra människor: österbottningar. Plötsligt känner jag dem inte.

Så jag var givetvis mycket glad när jag såg att Söderströms skulle ge ut med en hel bok om ämnet: nu kommer jag att fatta vad det handlar om! Men det visade sig, till min stora förvåning, att inte ens österbottningarna själva riktigt kan förklara vad det där je ne sais quoi är.

Det som förvånar mig i antologin är det främlingskap en del av skribenterna verkar känna inför ”sitt” Österbotten, som (alldeles som Ralf Andtbacka konstaterar i sin essä) givetvis inte är det riktiga Österbotten (vad skulle det vara) utan skribenternas eget subjektiva Österbotten. Ingen av dem som skriver säger rakt ut vilken förvandling det handlar om då de byter språk till grundsprååtji, men det finns där, mellan raderna.

Det förvånar mig att Österbotten också i österbottningarnas eget själsliga landskap så starkt kopplas ihop med bibelbältesreligiositeten. Philip Teir presenterar den biten förtjänstfullt i sitt reportage. Men en del av skribenterna, framför allt Sofie Knutar, har ett behov av att ta avstånd från det religiösa Österbotten nästan på ett aggressivt sätt. Hon dricker minsann vin! De religiösa (som inte skrattar, som klär sig beige, har flottiga glasögon och håller sin bibel krampaktigt med mjuka händer) är inte som hon: hon känner dem inte. Medvetet eller inte inplanterar hon värre fördomar än dem hon så frenetiskt slåss emot.

Jag saknar en text av en religiös österbottning som bor i Österbotten och tycker det är kiva.

Nylänning som jag är tycker jag på slutet lite synd om Österbotten.

Sofia Torvalds

Marina Wiik & Sofia Torvalds



ryssland. – Jag är rädd för min kyrkas säkerhet och ärligt talat är jag trött på att vara rädd för min egen säkerhet. Jag kan inte säga att jag inte är rädd för Putin – han skrämmer ju hela världen. 1.3.2022 kl. 12:06

krig. – I svåra situationer, när man inte kan se någon framtid, knäpper man sina händer och suckar uppåt även om man inte skulle vara så troende, säger kyrkoherde Kim Rantala, som varit präst inom de fredsbevarande styrkorna i Libanon och Bosnien. 1.3.2022 kl. 08:51

Ukraina. Rabbe Tiainen och Anders Hedman är initiativtagare till en två veckor lång ljusdemonstration framför den ryska ambassaden i Helsingfors. – Ett väsentligt motiv är att vi vill uttrycka sorg över det som sker. 28.2.2022 kl. 19:36

Ukraina. Vid Nylands brigad talar man om Ukrainakriget som alla andra i samhället. När det krisar har militärpastor Markus Weckström en klar grundinställning inför sina "församlingsbor" vid brigaden: ta en sak och en dag i sänder. 25.2.2022 kl. 19:00

ungdomar. Oro och frågor ska bemötas öppet och ärligt, säger ungdomsarbetsledare Mats Fontell. Ungdomar uttryckte stor medkänsla med de krigsdrabbade, under en ungdomssamling i Borgå. 25.2.2022 kl. 11:39

Ukraina. När Ukrainakriget bröt ut igår samlades biskoparna snabbt och fattade beslut om att kyrkorna i hela landet samma kväll skulle öppna dörrarna för bön för fred. 25.2.2022 kl. 10:40

Ukraina. De första bilderna från Ukrainas näststörsta stad Charkiv som Getty Images och AFP kablat ut visar en stad under attack. I sitt hem i Vasa sitter Maria Skog och oroar sig för sina föräldrars säkerhet. Det är fyrtio kilometer till den ryska gränsen från hennes hemstad. 24.2.2022 kl. 16:35

Ukraina. Tanja Pintjuk är radiopratare på den fristående radiokanalen Radio M i Kiev. På torsdag morgon började en annorlunda tid i Ukraina. Hennes hemland är i krig. 24.2.2022 kl. 13:39

BÖN. Den lutherska kyrkans biskopar kom i morse överens om att uppmana alla kyrkoherdar att ikväll öppna sina kyrkor för bön för fred med anledning av kriget i Ukraina. 24.2.2022 kl. 09:41

JÄMSTÄLLDHET. – Våra föreningsmedlemmar har lika stor rätt att vistas överallt som andra människor, säger Muluken Cederborg som jobbar som koordinator för DUV Mellersta Nyland. Föreningen fyller 50 år i år. 1.3.2022 kl. 11:00

mission. Dennis Svenfelt, tidigare församlingspastor i Pedersöre, är under våren frivilligarbetare inom Slef och undervisar på en bibelskola i Asella, Etiopien. 15.2.2022 kl. 15:18

vrede. Som 27-åring vågade Tabita Nordberg äntligen möta sin sorg. Hon har brottats med Gud – och vreden förde dem närmare än någonsin förr. 16.2.2022 kl. 08:00

KARRIÄRBYTE. Efter åtta år som kantor bytte Niclas Nylund ut att körövningarna mot körningarna. Nu har han kört buss i snart femton år. 17.2.2022 kl. 12:00

mariehamn. – Det var som ett flygplan hela orgeln, konstaterade Kaj-Gustav Sandholm när han som barn bestämde sig för sitt drömyrke. 15.2.2022 kl. 10:36

UNGDOMSTID. Ta det lugnt, det ordnar sig! Så säger Björn Vikström till sitt tjugoåriga jag. 17.2.2022 kl. 10:21

sorg. Då Carola Juselius förlorade sitt barn blev hon så arg på Gud att hon skrev ut sig ur kyrkan. Sen saknade hon julmusiken och skrev in sig igen. Hon är en kvinna med temperament som vill finnas till för andra, särskilt för dem som inte kunnat prata om barnen de mist. 23.12.2023 kl. 19:00

pris. John Vikström tilldelas Svenska Akademiens Finlandspris för år 2023. Prisbeloppet är 100 000 kronor. 21.12.2023 kl. 19:01

litteratur. Till hög, till låg, till rik, till arm – det finns en läsupplevelse för varje julfirare. Bookstagrammaren Mindy Svenlin (@mindyjoysbokhylla) ger förslag på lämplig litteratur utgående från olika situationer. 21.12.2023 kl. 17:21

RAPPORTERA FRÅN UKRAINA. Ukraina har offrat mycket, men landet måste offra ännu mer, säger Anna-Lena Laurén, som tvingats lämna Ryssland och nu rapporterar från Ukraina. Hon ser mörker och uppgivenhet under sina reportageresor, men också hopp och glädje. Och vad gör människor när de inget kan göra? De ber. 21.12.2023 kl. 13:26

jul. Mark Levengood bär på en längtan om någon som bär en när man inte själv orkar. – Det finns ögonblick där jag uppfattar julen som ett mirakel. 23.12.2023 kl. 18:58