Är Österbotten verkligen så platt?

Kultur. Våra recensenter har läst Österbotten-antologin - ur österbottnisk och nyländsk vinkel.
3.11.2010 kl. 00:00

Johan Sandberg

Bok: Extremt platt & otroligt nära. Texter om Österbotten. Söderströms 2010.

Österbottningen:

Det här gav en mycket mångsidigare bild av Österbotten än boken! utbrister min medrecensent under en kaffepaus på jobbet, där det ständigt pågår ett lekfullt smågnabb mellan sydlänningar och österbottningar. Efter att med allt högre puls och irritationsnivå ha avverkat antologin Extremt platt & otroligt nära är jag benägen att hålla med.

När jag läser Sofie Knutars inlaga om den inskränkta religiositeten i Terjärv och om hur Hannele Mikaela Taivassalo, som växt upp i samma by som jag själv, utsatts för åratal av ”tvångsmissionerande” känner jag inte alls igen mig. Jag märkte då aldrig att religionen var måttstock för allt som gjordes och sades, snarare var det tvärtom: ”hallelujaknäppare” var de som andra såg snett på och som förväntades leva upp till förhållningsregler som inte gällde övriga dödliga.

Jag flyttade från Österbotten som 18-åring och har med åren fått en mera mångdimensionerad bild av regionen: jag passade aldrig in, men det är några enstaka människors, mina jämngamlas – omständigheternas – fel och kunde ha inträffat var som helst.

Många av mina vänner i Helsingfors är österbottningar. Med dem får jag tala mitt hjärtas språk, dialekt, dricka vin, tro på Gud och spela pidro utan att förklara reglerna.

För er som inte vet det: pidro är österbottningarnas nationalspel, ”naa som varinda finlandssvensk måst kuna”. Robert Åsbacka tillägnar spelet sitt kapitel och trots att ämnet är smalt känns det verklighetstroget. Med undantag av Kaj Korkea-aho har ingen av skribenterna tagit fasta på den talkoanda och omsorg som österbottningar har om varandra. Ingen har skrivit direkt om dialektens betydelse som identitetsbärare, kokkolahumorn och det rättframma kommunikationen. Catharina Gripenberg kommer närmast i sitt bidrag Jordbok/Ordbok.

Om religiositeten är så allomfattande, varför har den inte också slukat författarna? Boken tycks ha tillkommit i all hast och utan större omtanke om vare sig spännvidden eller skribenterna. Det handlar, som Sofie Knutar skriver, ”om vad man vågar gå nära och väljer att se”.

Marina Wiik

Nylänningen:

Jag är född och uppvuxen i Nyland men Österbotten intresserar mig. Jag har alltid haft på känn att det finns ett mystiskt, främmande Österbotten som jag aldrig kan få grepp om hur mycket jag än besöker platsen i fråga, nånting som jag aldrig kommer att fatta. Det där någonting som sker när människor jag känner svarar i sin mobil och plötsligt byter språk och förvandlas till andra människor: österbottningar. Plötsligt känner jag dem inte.

Så jag var givetvis mycket glad när jag såg att Söderströms skulle ge ut med en hel bok om ämnet: nu kommer jag att fatta vad det handlar om! Men det visade sig, till min stora förvåning, att inte ens österbottningarna själva riktigt kan förklara vad det där je ne sais quoi är.

Det som förvånar mig i antologin är det främlingskap en del av skribenterna verkar känna inför ”sitt” Österbotten, som (alldeles som Ralf Andtbacka konstaterar i sin essä) givetvis inte är det riktiga Österbotten (vad skulle det vara) utan skribenternas eget subjektiva Österbotten. Ingen av dem som skriver säger rakt ut vilken förvandling det handlar om då de byter språk till grundsprååtji, men det finns där, mellan raderna.

Det förvånar mig att Österbotten också i österbottningarnas eget själsliga landskap så starkt kopplas ihop med bibelbältesreligiositeten. Philip Teir presenterar den biten förtjänstfullt i sitt reportage. Men en del av skribenterna, framför allt Sofie Knutar, har ett behov av att ta avstånd från det religiösa Österbotten nästan på ett aggressivt sätt. Hon dricker minsann vin! De religiösa (som inte skrattar, som klär sig beige, har flottiga glasögon och håller sin bibel krampaktigt med mjuka händer) är inte som hon: hon känner dem inte. Medvetet eller inte inplanterar hon värre fördomar än dem hon så frenetiskt slåss emot.

Jag saknar en text av en religiös österbottning som bor i Österbotten och tycker det är kiva.

Nylänning som jag är tycker jag på slutet lite synd om Österbotten.

Sofia Torvalds

Marina Wiik & Sofia Torvalds



diakoni. Nedskärningarna drabbar hårdast dem som redan har det sämre ställt. Det var huvudbudskapet när en grupp diakoniarbetare från Borgå stift idag uppvaktade social- och hälsovårdsminister Kaisa Juuso med en skrivelse där de vädrar sin oro över regeringens nedskärningar. 1.11.2024 kl. 15:34

Alla helgons dag. Svenska Yle sänder en ljuständning på alla helgons dag. 1.11.2024 kl. 12:26

HJÄRTINFARKT. Hjärtinfarkten i slutet av september kom utan förvarning. Kyrkoherde Tomi Tornberg är bara 44 år men anpassar sig nu till ett liv med hjärt- och kärlsjukdom. – Jag har fått lära mig att ingen är oersättlig. Nu äter jag samma mediciner som mina äldre församlingsbor. 30.10.2024 kl. 08:00

Personligt. För omkring tio år sedan lärde Mikael Ahlskog känna några män som förändrade hans liv. På gott, och på ont. 29.10.2024 kl. 17:32

Personligt. Tuomas Enbuske är programledare, poddvärd, journalist, kändis – och numera också kristen. Han tror på arvsynd och på nåd. – Ju mindre vi stressar över att göra någonting gott, desto lättare är det att vara god. 28.10.2024 kl. 18:34

KYRKA OCH POLITIK. Tala med statsministern. Sitt med riksdagsgrupperna. Mejla ministerns medarbetare. Deala med ministeriet. Strategierna är många när kyrkan och relaterade organisationer lobbar för sina intressen. 28.10.2024 kl. 14:00

UTNÄMNING. Kyrkoherden i Jakobstads svenska församling Jockum Krokfors blir ny verksamhetsledare för Martyrkyrkans Vänner från och med den 1 april nästa år. 25.10.2024 kl. 16:34

KARRIÄRSBYTE. Efter tolv år som kantor i Korsholm bytte Susanne Westerlund inriktning och utbildade sig till florist. – Musiken har jag inte lämnat, jag har bara kompletterat mitt kreativa språk, säger hon. 21.10.2024 kl. 16:48

ETT GOTT RÅD. – Varje år har det blivit lite lättare att leva. Jag önskar att jag hade varit snällare mot mig själv som ung, säger Anne Hietanen. 16.10.2024 kl. 10:00

Personligt. Hon har levt i nästan 45 år ”med Herren”. Vad har Nina Åström under åren lärt sig om trons kringelikrokar och gropar? KP mötte henne och diskuterade viktiga ord som tillit, kärlek, rättvisa och nåd – och varför Jesus är hennes allt. 15.10.2024 kl. 10:00

KYRKOR I USA. I USA väntas kyrkorna spela en roll i det amerikanska presidentvalet. Men Amerika sekulariseras också, och effekten kan bli mindre än väntat. Och för många har andligheten blir mera politisk. 14.10.2024 kl. 13:00

Jubileum. Kvinnliga teologer rf har firat sitt 90-årsjubileum. – Föreningen behövs absolut fortfarande, säger styrelsemedlem Eva Ahl-Waris. 9.10.2024 kl. 13:30

sociala medier. Teologen och forskaren Jyri Komulainen är en av få finländska teologer som aktivt är kvar på den allt busigare plattformen X. Polarisering är ett av teman i kyrkans fyraårsberättelse han har varit med om att skriva. 12.11.2024 kl. 19:00

MISSIONSFÄLTET. Ända sedan hon var barn har Natalie Björkstrand haft en kallelse till missionsfältet. I sommar stärktes kallelsen under ett besök till missionsfältet i Kenya. 9.10.2024 kl. 11:42

betraktat. Kanske kan vi, på samma sätt som den lame mannens vänner, bära fram oss själva och varandra inför Gud? 6.10.2024 kl. 14:06

julfirande. Olyckligtvis har siffrorna i telefonnumret där du kan anmäla dig till julaftonens firande kastats om i papperstidningen. Här hittar du rätt nummer: 050 568 65 98. 16.12.2024 kl. 12:07

BAGERI. I Ytteresse finns ingen historisk anknytning till Jeriko. Men på Jeriko Gård har man funnit en koppling till namnet. 14.12.2024 kl. 20:25

HEDERSTITEL. Biskop Bo-Göran Åstrand utnämnde den 12 december tre nya prostar. De är ledande sjukhusprästen i Karleby kyrkliga samfällighet Anne Peltomaa, ledande sakkunnig inom kommunikation vid Kyrkans central för det svenska arbetet (KCSA) Lucas Snellman och militärpastorn vid Nylands brigad Markus Weckström. 13.12.2024 kl. 15:18

musik. Efter många år inom kristen musik vill Johannes Häger nu jobba utom kyrkornas väggar med sitt nya band. Men touchen i texterna av hans tro har inte försvunnit. 12.12.2024 kl. 10:00

Personligt. En gång var Yvonne Mattsson en kuvad tonåring i Borgå, en som inte hade en enda vän i skolan. Karismatiska församlingssammanhang blev hennes räddning – och sedan hennes skräck. – Det är lätt att vara svartvit, du följer bara reglerna. Men när du bryter mot dem är du utanför. Idag tänker jag att jag har ansvar för mitt eget liv och att det varit rikt och bra. 12.12.2024 kl. 14:14