Med Tomas Sjödins empatiskt laddade och språkligt eleganta föreläsning på lördag morgon som vägkost gick deltagarna in i seminarier och diskussioner. Sjödins tankar kan sammanfattas i orden: när ingenting annat hjälper hjälper närvaron.
Raili Gothóni, överlärare vid yrkeshögskolan DIAK, konstaterade att upplevelsen av nöd alltid är individuell.
– När människan själv inte har något hopp kan diakoniarbetaren bära detta hopp en stund. Det handlar om närvaro men också om konkreta åtgärder.
Juhani Metsäranta, som är ungdomsarbetsledare och ungdomsdiakon i Kaskö, konstaterar att det faktum att församlingen på tre år gått från plats 50 till första plats i Gemensamt Ansvar-insamlingen beror på ett medvetet arbete i svallvågorna efter Metsä-Botnias bortgång.
– Det kommer allt fler människor och hämtar den EU-mat som vi delar ut. Tyvärr tar byråkratin för mycket tid och fältarbetet lider.
Även diakoniarbetare Gunborg Silván från Esse noterar samhällskrisens följdverkningar i sitt arbete.
– De ekonomiska realiteterna blir tydliga, socialnämndens resurser räcker inte till, problemen i familjerna ökar.
Heikki Alavesa, ordförande för diakonidirektionen i Esbo svenska församling, konstaterar att dikonin är den yttersta hjälpen för en hjälpbehövande.
– Många säger att de värdesätter kyrkan just tack vare diakoniarbetet.
Läs mera i Kyrkpressen 44/2010.