– På samma sätt som den ekumeniska enheten är otroligt viktig för mig är också enheten mellan kropp, själ och ande en bas i min livssyn.
Susanne Ringell började tidigt skriva men det var som skådespelare hon först blev känd för en större publik. Efter tio års scenskräck beslöt hon att återgå till författarskapet på heltid. Hon debuterade 1993.
– Jag var länge en författare som behandlade kroppslighet i olika former och jag anses ha ett konkret språk. Under de senaste femton åren har den andliga dimensionen i mina karaktärer och berättelser breddats.
Scenen, den inre och yttre
Med en blick i backspegeln konstaterar Susanne Ringell att författarskapet och skådespelaryrket på en väsentlig punkt skiljer sig från varandra.
– Som författare behöver jag inte stå i rampljuset, åtminstone inte under skrivprocessen. Och i motsats till vad man kanske vanligen tänker är skrivandet inte nödvändigtvis ett mera intellektuellt yrke än skådespelarens. Som författare upplever jag att jag skriver med hela min varelse.
Det måste finnas ett flöde mellan det medvetna och det undermedvetna, säger hon, en lekfullhet som man också ofta har på scenen.
– Teater är stundens magi. Och det är en lycka att den kan suddas ut om föreställningen inte fungerat så bra. En bok går inte lika lätt att utplåna.
Läs hela profilen i Kyrkpressen 42/2010.