Dagen innan var jag en i miljarden av människor som lät sig dras med i dramat. I realtid bevittnade jag räddningen av nummer tre och fyra samt nitton till tjugoett, kanske någon till. Till det kom de räddningar som återgavs i nyhetssändningarna. Det var lätt att dras med i glädjescenerna som utspelades. Var sjunde människa på jorden sägs ha följt med dramat.
De trettiotre gruvarbetarna stängdes in i augusti då gruvan rasade. De befann sig bokstavligen i dödsriket nästan en kilometer under jorden. Det tog sjutton dagar innan omvärlden fick reda på att de levde. Sjutton dagar i ovisshet och vånda om de någonsin skulle få se sina familjer igen. Kanske hann de också börja förbereda sig på att dö i underjorden utan att någon någonsin fått reda på vad som hänt dem. De anhöriga hade antagligen redan berett sig på att deras kära aldrig skulle komma upp ur gruvan igen.
Inte att undra på glädjen när gruvarbetarna steg ut ur räddningskapseln iklädda rena kläder och nyrakade. Många sjönk ned på knä och tackade Gud för räddningen. Någon hade med sig sin Bibel och någon sitt fotbollslags flagga.
Men Gud var där nere. Programledaren på tevekanalen Euronews upprepade flera gånger vad gruvarbetarna sagt: att de var trettiofyra man därnere. Gud var den trettiofjärde. Han var där tills alla var ute.