När religiös light blir normen
Ledare. Religiös ska man vara lagom hos oss. Det är slutsatsen om man hårddrar den färska undersökning från Kyrkans forskningscentral som publicerades häromveckan.
8.9.2011 kl. 00:00
Den bygger på en omfattande internationell studie, och kanske något förvånande visar det sig att just finländarna – med sina höga konfirmandsiffror och fortfarande över fyra miljoner medlemmar i kyrkan – är mest skeptiska till religion som blir ”för allvarlig”. Fyra av fem finländare är kritiska mot stark religiositet – oberoende av vilken religion det gäller.
Det här är ännu en av yttringarna för den välkända nordiska religionsparadoxen ”belonging but not believing”, att höra till kyrkan men inte omfatta dess tro.
Samtidigt är det oroväckande att attityderna är så hårda. Det finns nämligen strömningar som gärna freakförklarar de troende, religiösa, gudkära – ja, vilket epitet de än får är markeringen tydlig. Det sker trots att det i största delen av världen är mer naturligt än onaturligt att faktiskt bekänna sig till den tro man tillhör. Internationellt sett har tro en betydelse, och ofta också ett positivt värde.
Tumkänslan säger att klimatet dessutom har hårdnat under de senaste fem åren. I triviallistorna över tio-i-topp orsaker till vad som gör en illa omtyckt på jobbet finns ofta religiösa vanor med.
Barn från familjer med uttalad kristen livssyn har det ofta knepigt i skolor och bland vänner. I de allra hårdaste miljöerna tvingas de rentav ibland moderera sina liv utåt så att värderingar, föräldrarnas yrke eller familjens kyrkliga engagemang inte blir allmänt känt.
Mer än en förälder ställs också inför frågan om den kristna fostran man tror på också leder till att man fostrar sina barn till utanförskap. Vilkendera ska man i så fall överge? Värdegrunden? Chansen till en bra social position?
Kampen om positioner börjar nämligen tidigt och utslagningen är hård. En av måttstockarna är pengar. För ett tag sedan gjorde Helsingin Sanomat en artikel där de frågade barn i de lägre skolåren vad som gjorde någon impopulär. Svaren var naket rättframma: ”Hon är en loser för att hon är fattig.”
Men till det som ger negativt utslag på mätaren hör också sådant som kyrksamhet och kristet engagemang.
Det finns redan nu röster som menar att föräldrar inte borde ha rätt att föra vidare sin tro till sina barn, att barnen själva ska få välja.
Det senare är ändå en självklarhet också för de allra flesta kristna/troende/religiösa och gudkära föräldrar, fastän deras fostran genomsyras av deras egen övertygelse. De flesta av dem utgår från att de delar med sig av det de själva tror på, fullt medvetna om att barnet en dag självt kan välja helt andra vägar.
Att utifrån göra intrång på familjens värdegrund och förvandla den till ett konstlat värdevakuum är ett ultrarationalistiskt sätt att betrakta världen.
I samma veva som man kräver tolerans för rätten att välja eller avstå från religioner är det också på sin plats att efterlysa respekt för rätten att också tro på och utöva en sådan.
Den färska undersökningen visar skrämmande tendenser på att så inte är fallet hos oss.
May Wikström