Brunbränd och frisk men samtidigt skör på ett ärligt vis sjunker Tomas Sjödin ner i den pösiga hotellsoffan. Har man mist två av sina tre söner i sjukdom så syns det liksom. Inte i kroppshållningen – men i uppsynen. Det finns inte behov eller tid för hyckleri, allt kan sägas, öppet.
Också senare på kvällen när han inför ett välbesökt Keswickmöte beskriver den tomhet två förlorade barn lämnar efter sig är pastorn och författaren Tomas Sjödin genuin. Talet är en av hans gåvor trots att han fortfarande har gråt i rösten.
– Vi är på kyrkogården varje vecka, ibland varje dag, men sällan är vi ensamma där.
Han menar att alla gårdar i hembyn på Norra Hisingen utanför Göteborg har sin egen insikt i sorgen, alla har vi erfarenhet av hur det är att vara människa.
– Vi väljer varken våra livspartners eller våra barn men vi får dem till låns en liten stund. Det händer att vi mister dem. Och det är inget vi kan påverka, citerar Sjödin sin landsman, diplomaten Lars Bergkvist som delar erfarenheten av förlorade barn.
Detta, att få livet till låns, är en livssyn som håller på att försvinna. Förr i tiden upptäckte, fann och tog man emot vad livet gav och tog. Nu håller samhället på att byta språk för livet. Vi uppmuntras att skapa och bygga, fila och fixa på vårt eget liv – och helst redan i dag.
Plötsligt är det våra personliga val som avgör hur tillvaron utformar sig.
Också Sjödin ansåg som ung predikant att inget går sönder i Kristi hand som inte ska gå sönder.
– Det var jag då. I dag kan jag tycka att tv-psykologen Dr Phil ibland är Dr Fel som vad frågan än gällt tittar på publiken och säger; ”Det är du som bestämmer!” Hela bördan vältrar över, tillbaka på oss. Vi blev nog berövade mycket i det skiftet av livssyn.
Läs mera i Kyrkpressen 41/2010.