Hans och Jean Sibelius brevkontakt under nästa två decennier i början av 1900-talet pekar på en till synes paradoxal sanning: det som sägs och syns i marginalen fångar örats snäcka och ögats blick långt snabbare än de stora rubrikerna och de djupa brösttonerna. I en högljudd värld är det det lågmälda mumlet och den nästan osynliga texten som drar uppmärksamheten till sig.
Med Fabian Dahlströms aktuella bok (se omstående sida) och Bo Carpelans roman Axel för tjugofem år sedan i färskt minne sugs jag neråt och bakåt av en tidsvirvel, till trånga gränder och dunkla rum. Här i ensamhetens pulserande tysthet brottas demoner med änglar synliga endast för tillvarons skuggvarelser. En till synes tröstlöst malande kvarn pulveriserar den sorgliga individens tid och tankar, suger musten ur märg och ben. Någonstans i fjärran dånar en kyrkklocka.
Det som med naturnödvändighet, i normala fall, skulle ha slutat med kaos och katastrof får plötsligt en annan inriktning, ett annat innehåll. En röst ur mörkret fångas upp av kompositören, nyfiket uppmärksam på det som ger tillvaron djup och mening. I de sammetsbeklädda salongerna saknas vardagens långa efterklang, under kristallkronorna blir skuggorna korta. Men konsten kräver fler valörer, större kontraster.
Så kopplas delarna ihop, tema och variation, mörker och ljus. Livsöden och musikkompositioner har många likheter med tidningens uppslag: Rubriker och bilder drar till sig blicken, liksom ingresser och brödtext. När det uppenbara och självklara har fått sitt lockas själen till det finstilta och fördolda.
Till det, eller de, som finns i marginalen.