– Pappa är också gammal, föreslår jag. – Nä, svarar barnet. Bara mamma.
Jag undertrycker en impuls att genast rusa fram till badrumsspegeln för att kolla om något katastrofalt inträffat. Är det för att jag är så trött i rörelserna i dag? Är det näsan kanske, har inte gamla människor i barnlitteraturen alltid stora näsor?
Lite senare på kvällen ligger vi alla tre, mamma, pappa och pojken, på sängen och grubblar över detta. – Jag fattar inte, gnäller jag, varför tycker du att mamma ser gammal ut?
– Säg: för att du är så klok, viskar pappa i hans öra. – För att du är så klok, upprepar pojken lydigt.
– Mamma är ung, viskar pappa igen. – Mamma är g …ung, upprepar pojken.
Detta dråpslag kommer samma vecka då jag äntligen tvingat mig själv att be min kollega knäppa nya kolumnfoton. Jag tycker jag ser självgod, fårad och, ja, gammal ut på dem.
Vad ska jag ta mig till? Serum från exklusiva varuhusets rynk-avdelning? Terapi?
Jag drar mig till minnes en sommar för länge sedan då jag själv desinficerade instrument på ett sjukhus och min goda vän gick på promenad med åldringar på samma sjukhus. En dag berättade hon: Nu Sofia har jag träffat en tant som är precis sådan du kommer att blir som gammal.
Tanten i fråga låg i sin sjukhussäng totalt absorberad av tjocka luntor till böcker. Hon var vänlig, kanske var hon stornäst, men hon ville bara läsa. Hon var helt lycklig i sin bokvärld. Jag träffade aldrig den tanten, men jag ser henne fortfarande framför mig.
Och plötsligt känns det inte så hemskt längre att jag kommer att bli som hon.