Det svenska stiftet behöver fler präster. Det stod klart efter den stora mönstringen av läge och tendenser under synodalmötet i Karleby häromveckan. Bristen syns bland dem som nu är ute i arbetet och i nyrekryteringen. Nuläget i församlingarna varierar kraftigt från bra till hyfsat eller alarmerande. Mest akut är läget i Korsholms prosteri och på Åland.
– Utan pensionärernas hjälp skulle ekvationen inte alls ha gått ihop, summerar biskop Björn Vikström.
Översikten är en bred sammanställning av synpunkter från såväl kontraktsprostarna som domkapitlets präster.
Trots domkapitlets långvariga satsningar ser det också skralt ut med tillväxten, även om nya prästvigningar är att vänta inom ett par år.
Väckelserörelsernas stadiga prästström har sinat.
– I vissa fall kan det handla om ämbetssyn och vägran att samarbeta med kvinnor som är präster, i andra fall om att teologiemagistrar har en församlingssyn som står närmare frikyrkorna, säger Vikström.
Han signalerar sin vilja att jobba för att bevara dialogen mellan stiftsledningen och väckelserörelserna.
– I vårt land har de flesta väckelserörelserna stannat inom kyrkan och deras präster har fungerat som ett slags inre korrektiv och ömtåligt samvete inom kyrkan. I dag är solidariteten mellan vissa delar av väckelserörelsen och kyrkan satt på prov. Lokalförsamlingen och dess kyrkoherde hamnar lätt i en svår medlarroll.
Biskopens uppmaning är att inte binda unga samveten utan att uppmuntra dem att ställa sig i folkkyrkans tjänst.
– Men de kan inte göra det till priset av att enskilda prästkandidater eller rörelser dikterar hur kyrkan ska handla i enskilda frågor. Det behöver finnas en medvetenhet om att kyrkans gemensamma beslut i till exempel ämbetsfrågan har fattats i en strävan att vara trogen mot Bibeln och att värna om vår kyrka, säger Vikström.