Dessutom är de bröder, fast den ena är mager och gulrandig och den andra burrig och gråvit.
Ökenfärgade Ramses som jamade så hjärtskärande första gången vi såg honom visade klorna och blottade en hungrig, tuff och kelsjuk personlighet.
Allvarsögde Hagrid var inte alls nåt matvrak, utan en blöthjärtad och blyg storebrorsmisse som snällt makade på sig när brorsan kastade sig över också hans strömming.
En brorsa som mödolöst kan morra och tugga samtidigt.
Kattungarna har varit hos oss i två veckor och blivit klappade och smekta av små och stora händer.
Det är omöjligt att låta bli – man måste bara få ta på dem. Och redan nu ger de tillbaka. Ramses kryper upp i armvecket och spinner högljutt eller kommer nära, nära med den bärnstensfärgade blicken intensivt fokuserad på ens ansikte.
Ibland undrar jag vad han får ihop av det han ser. En jättekattmamma? Eller ett sammelsurium av intressanta punkter?
Andra gånger lägger han sig raklång på tangentbordet mitt i slösurfandet.
Hagrid rullar tyst ihop sig invid ens ben och somnar i TV-soffan.
Den ena erövrar sin plats. Den andra väntar snällt.
Våra katter är Jakob och Esau, Ruben och Benjamin. Eller David och Goljat när de slåss.
Och vi stavar återigen på en av de grundläggande läxorna: Så olika, så lika – men ändå med samma behov av kärlek och omsorg.
Det gäller faktiskt för barn i alla storlekar och åldrar, vare sig de går på två eller på fyra.