– Det känns ekonomiskt lättare att betala en liten summa i gången än flera hundra euro mera sällan. Direktdebiteringen är ett bekvämt alternativ.
Förra året tog hon tjänstledigt från sitt journalistjobb för att studera Sydasienkunskap på en folkhögskola i Sverige. I studierna ingick en tre månaders praktik i Indien, Nepal och Bangladesh.
– Jag blev väldigt illa berörd av att se hur hårt folk arbetade för bara en spottstyver. Arbets- och levnadsförhållandena är speciellt odrägliga för migrantarbetare: varje dag återvänder två stycken till Katmandus flygplats – i kista. Jag insåg ännu en gång hur bra vi har det här i Finland.
Trots enstaka beklagliga nyheter om försnillning av biståndspengar litar Back på hjälporganisationernas inre kontrollmekanismer. I Nepal såg hon med egna ögon mikrolånsverksamheten ge positiva resultat.
– Bistånd är som bäst när det används som hjälp till självhjälp för kvinnor och barn, som är mest sårbara i låginkomstländerna.
Back känner inte att hon behövt pruta på sin levnadsstandard eller andra utgifter trots sin biståndsiver.
– För de 400 euro som jag donerar varje år kunde jag köpa en fin platt-tv eller åka på utlandssemester. Men det känns bra att inte bara tänka på sig själv utan dela med sig. Speciellt då finska statens biståndsbidrag är så lågt.
Läs mera om välgörenhet i Kyrkpressen 38/2010.