En kollega beskrev livfullt sin erfarenhet av det fruktansvärda åskvädret under rockfestivalen i Björneborg. Själv drog jag en känslosam historia om den åskstorm vi råkade ut för i vår båt på fjärden utanför Hangö.
– Den där hemska känslan, sa jag, av att man inte kommer undan.
– Just det! instämde hon. Att det inte finns någonstans att fly.
Är inte just den känslan vår kulturs ultimata skräckupplevelse? Att förlora kontrollen, att inte kunna fly, att sitta fast, att tvingas (trots att man alls inte vill) bli utsatt för något som man inte vet hur det slutar. Man kan bli ihjälklubbad av en jättelik klump hagel, flyga i väg med en tornado, bli bränd till en skorpa efter ett blixtnedslag. Man kanske inte ens kan skydda sitt barn.
Helst vill man bara ha en trotsattack. (Nej mamma, inte, inte, inte!) Men tyvärr har man blivit vuxen.
När illusionen om att man har koll på läget rasar ihop ser världen plötsligt ganska annorlunda ut. Händerna knäpper sig snabbare i bön. Jag undrar: är det så här människor lever i länder där naturkatastrofer och farliga sjukdomar ständigt lurar bakom hörnet, där varje förlossning kan vara den sista och alla barn sällan lever till vuxen ålder? Är det så här det känns då, en ständig klump i magen? Blir man van? Eller blir man vanare att lita på Gud?
Jag sitter lugn och trygg nu och skriver det här. Alla är friska, jag sitter inomhus i ett hus med åskledare, jag ser inga faror lura. Båten borde seglas hem. (De lovar åskväder igen.)
Man kan bara lämna kvar den en vecka till.
Eller också kan man ge sig ut fast man är rädd och inte vet hur det går.