Nu i slutet av sommaren gör en rad människoungar samma erövring av världen. 57 683 förstaklassare går i dagarna till sitt livs första riktiga skoldag, 29 332 pojkar och 28 351 flickor.De är runt en och tjugo långa, och många har trafiktränat ett par veckor innan starten. Ändå kan de inte på långt när ses som trafiksäkra, särskilt inte med allt pirr i magen. På ryggen hänger högst troligt en ny skolväska med väl utvalda skoltillbehör, och i dagens Finland oftast en mobiltelefon. Den kommer under skolårets gång att utgöra den förlängda navelsträngen till heltidsarbetande föräldrar som plockar upp sitt barn på eftis långt in på mörka eftermiddagen.
Vid vägkanten står föräldrarna kvar med hjärtat i halsgropen, och alla tänker de samma sak: ”De är ju så små!”, följt av sucken: ”Hur kunde det gå så här snabbt?”.
Allt fler församlingar ordnar välsignelse för förstaklassarna inför skolstarten. Det är en viktig signal om att församlingen vill gå med sina medlemmar, stora och små, i livets viktigaste skeden. Det är att visa respekt för det som är ”på riktigt” – barnets förväntan inför att äntligen bli stor, föräldrarnas bävan inför detsamma.Det är också ett välkommet utslag för att församlingen faktiskt är en del av sitt närsamhälle. En inbjudan från lokalförsamlingen om välsignelse av förstaklassaren berör mångfalt mer än ett upprop från riksplan om att delta i en temavecka av vilket slag som helst. Akten vid altarrundeln deklarerar att det är våra ungar det gäller, och att vår gemenskap vill dem vårt allra bästa och Guds beskydd.
Trutarna tog kanske merparten av knipans ungar. För drygt hundra år sedan skördade sjukdomar, fattigdom och elände människobarnens liv. Ännu vid förra sekelskiftet dog ungefär vart femte barn under sitt första levnadsår. I de hårt arbetande jordbrukssamhällena dog spädbarnen när mödrarna återvände till åkrarna snabbt efter förlossningen och inte kunde amma. I sydöstra Finland gav sig mammorna iväg till S:t Petersburg för att förtjäna – med samma dystra resultat, när smutsiga dihorn och mjölkblandningar togs i bruk som surrogat.
I dag hänger barnets överlevnadschanser inte samman med den vårdande förälderns kön eller förmågan att amma. Barndödligheten i Finland är världens lägsta, spädbarnsdödligheten ligger under fyra promille. Den förväntade livstiden för flickorna på skolvägen är 81 år, och för pojkar 73 år.
Men frånvaron av föräldrar eller vuxna är fortsättningsvis en livsfara för ett litet barn. I dag är farorna nya. Sjukdom som förut tog sig uttryck i prickar och fläckar slår nuförtiden klorna i själar och i sociala gemenskaper med mental ohälsa och grym utstötning som följd. Vargarna går på gatorna och säljer syntetiska droger och fentanylplåster.
Våra kullar krymper. När fågelarter är hotade slår naturvårdarna larm och man upprättar skyddsprogram. Vem blåser i visselpipan för människan? Och vilka ramar skapar vi för att våra barn ska må bra? Ifjol begick sexton barn och lika många nyblivna 18-åringar självmord. I den lovprisade finländska grundskolan går de barn som enligt WHO är de nästmest självmordsbenägna i hela världen.
Oavsett all annan nyhetsprioritering den här veckan kommer nyheten nummer ett i förstaklassarnas hem vara svaret på frågan: ”Hur gick det i dag?”. Det har barnen faktiskt all rätt att kräva av oss.
För föräldrar, beslutsfattare och kyrka gäller det att hålla detta i minnet, under alla de vardagar som kommer. Att agera och prioritera som om det fortfarande var viktigt.
Var välsignade!