Jag är nio år och har haft en traumatisk skoldag: Läraren har introducerat psalmen ”Guds kärlek är som stranden och som gräset”. Den förskräckliga tredje versen med murar, galler, fängelser och vårt knutna jag får min själsliga jämvikt att rubbas totalt och min ständiga själavårdare pappa får i uppgift att förklara och trösta.
Följande gång är det ”För att du inte tog det gudomliga” som spökar. Alla sargade, döende och dömda upprör mitt känsliga barnasinne och terapeut-pappa får träda till igen.
Till psalmernas försvar måste sägas att det inte bara var de som skakade mig i grunden. Sången om Tanja och hjärntumören gjorde att jag blev alldeles ifrån mig och när Eskimonika tog livet av sig efter att hennes pojkvän hade drunknat blev jag helt förstörd. För att inte tala om svinet som skulle bli fläsk på husbonds fat. Bu-huu!
Och det sitter i. Inte så att jag i dag skulle ligga och snyfta över mitt knutna jag men jag tål varken ”Guds kärlek är” eller ”För att du inte tog det gudomliga”.
Därför är jag djupt tacksam till alla dem som har försett oss med vackra, trevliga, härliga psalmer och sånger. Tänk bara på Den blomstertid nu kommer eller Söndagsmorgon, då den vita häggen blommar och kyrkklockorna ringer. I sista strofen kommer ofta tåren i min blick, precis som i textförfattarens, men nu är det för att orden och melodin är så otroligt vackra.
Och alla julpsalmerna. Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt ... Jag blir glad vid blotta tanken på Topelius fest som gläder konungen han har bett till gäst.
Jag är trots allt glad att den konungen gav oss musiken – även om det har inneburit upprivande stunder i sovrummet.