Ett stort plus är också att man – i varje fall jag – ofta dras in i många och långa samtal i tågbänken. När jag var på väg tillbaka till Helsingfors efter midsommarfirandet i Österbotten hamnade jag återigen bredvid en pratglad person. Han var frikyrklig predikant och uppenbart upprymd efter ett lyckosamt väckelsemöte i helgen. Efter att vi i samförstånd suckat över att tåget blivit tvunget att backa en god bit, började mannen berätta sin livshistoria. Själv satt jag mest tyst och lyssnade, stack bara in en följdfråga då och då. Mannen hade växt upp på barnhem. Med stor inlevelse berättade han om hur barnen på anstalten straffats på olika sätt, om hur han rymt från arbetstjänst på en bondgård och återsett sin far som vuxen. Jag fick också höra om att han dansat mycket som ung, jobbat som seminör och ibland uppfattats som lite egen i kyrkliga kretsar.
Under veckoslutets möte hade han ombetts att skriva en bok om sina upplevelser, men han var inte övertygad om huruvida det var en god idé. Vad tycker du? undrade han och såg mig rakt i ögonen. Jag sa att han gott kunde göra det, om inte annat så för att visa att man efter svåra upplevelser kan skapa sig ett drägligt liv.
På tåget är bänkgrannarna en stund de närmaste man har. Under några timmar kan man utan större risk dela med sig av sig själv och sina upplevelser. Förundras en stund tillsammans över livsgåtan innan man åker vidare igen, förhoppningsvis med nya tankar och insikter att bita i.
Marina Wiik
Åka tåg
Marina Wiik. Jag gillar att åka tåg. Dels är det naturvänligare än att flyga, dels
går det bra att jobba när man inte distraheras av en fylld diskho,
tv-utbudet eller slösurfande.
8.7.2010 kl. 00:00
Marina Wiik