Jag läser in att gästerna egentligen säger: Nog vill jag ha kaffe men du ska inte behöva göra dig det stora besväret att koka kaffe för min skull. Jag är varken värd besväret eller den ekonomiska förlusten som drabbar dig. Chokladen ska du inte slösa på mig. Njut av den själv när jag dragit mig tillbaka till min håla.
Vad är det för falsk blygsamhet? Vem är värdig om inte den som är skapad till Guds avbild. Vill man ha svarar man ”ja tack”. Vill man inte så svarar man ”nej tack”. Der svaret är både artigare och tydligare. Mina gäster ska inte behöva uppoffra sig och dricka kaffe eller tvinga i sig choklad som de inte vill ha.
Jag har inlett en vendetta mot uttrycket ”jag kan nog ta”. Den riktar jag också mot mig själv eftersom jag ibland kommer på mig med att säga så. Men tack och lov har jag uppmärksamma barn som ljudligt påpekar övertrampet.
Är jag på det humöret, och det är jag väl rätt ofta, kan vendettan också drabba gästerna. Säger gästen ”jag kan nog ta” ligger det nära till hands att jag svarar att du inte behöver uppoffra dig. Det i sin tur leder till att gästerna ser ut som levande frågetecken och undrar från vilken planet jag egentligen härstammar. Barnen har redan börjat sin förklaring för kompisen innan jag hunnit fråga ”vill du ...”. Bara ifall att kompisen svarar på fel sätt.
Visst kan man svara ”jag kan nog ta” i situationer när man egentligen inte vill ha det som bjuds, men som man tar för åtgångens skull. Till exempel den sista smältande glassbiten som ändå blir kastad. Den kan man ta.