Framför den visuella verklighetens narrspeglar fastnar skrattet lätt i halsgropen. I ett samhälle som så länge betonat yta och utseende, fasad och anseende, har innehåll och substans spelat en exklusiv biroll, endast sporadiskt upplyst av mediernas fotoblixtar. Mest har det handlat om de snabba klippens fåtaliga vinnare och en kultur som närs av sensationspressens nyhetsjakt – osäkra människor i en absurd värld.
Men verkligheten är ju inte den som syns på tv-skärmen eller återges i dagstidningens trycksvärta. Bakom denna mediala fasad, upphaussad av välskräddade lakejer i etablissemangets tjänst, ekar en tystnad som pockar på uppmärksamhet. När konstens alkemister går i närkamp med avigsidorna i tillvaron får tecken och symboler plötsligt ett nästan magiskt skimmer. Orättvisor och överdrifter framstår i ett nytt ljus och avslöjar vad det ofta handlar om – rädda människor i en hotad värld.
Genom fotografens lins tonar ett annat motiv fram, planerat och arrangerat av performanceartisten och ”människoskulptören” Spencer Tunich. Av Mexico Citys 25 miljoner själar samlar han osannolika 18 000 i soluppgången till jättetorget Zocalo i världsstadens centrum. I det symboliska utrymmet mellan himmelska makter – den gamla katolska katedralen – och jordiska potentater, representerade av Palacio Nacional, ställer de sig upp, kropp vid kropp, i snörräta rader. Ordlösa och orörliga, med högra armen framför bröstkorgen, smälter individernas särtecken långsamt in i kollektivets anonyma, men märkligt trygga, varma famn.
Som en personlig tribut och solidarisk gest till människans utsatthet i livet har de alla klätt av sig sina kläder och står där skyddslösa som Gud skapat dem – fria människor i en blottad värld.