Med en mångårig erfarenhet som chefredaktör och ledarskribent på annat håll kändes det befriande att inleda det nya, krävande uppdraget med det citatet. Det var avsett som en tydlig signal till läsarna att ledartexterna inte gör anspråk på Sanningen, inte på att vara fullbordade och inte på att vara fullkomliga. Texterna åren framöver skulle till sin natur vara ofullbordade och av nödvändighet ofullkomliga.
Det är inte falsk ödmjukhet utan realism och att nu, i denna för min del sista ledare, konstatera att så också har varit fallet. Ibland i större grad och ibland i mindre grad, men i alla fall.
En tidning som Kyrkpressen är egentligen ett under. Det är ett under som pionjärer som Bror Borgar och Bjarne Boije trodde på, arbetade för och förverkligade. Tidningen är en dröm som blev verklighet och som sedan 40 år tillbaka tjänat stiftets församlingar och dess medlemmar. En tidning som är den största finlandssvenska tidningen.
Det är svårt att föreställa sig hur det hade sett ut ifall denna dröm hade förblivit en dröm. Det enda man med säkerhet kan säga är att det kyrkliga livet i Svenskfinland hade sett annorlunda ut. Hur och på vilket sätt annorlunda kan var och en som vill spekulera i.
Den stora utmaningen nu är att hålla drömmen levande, våga drömma nya drömmar och förverkliga dem.
Att trots inte minst ekonomiska utmaningar fortsätta våga tro på projektet Kyrkpressen och på att tidningen i denna förändrad verksamhetsmiljö är viktigare än kanske någonsin.
För församlingarna innebär detta att de fortsätter prenumerera på tidningen i övertygelse om att det är ett effektivt och bra sätt att nå ut till alla församlingsmedlemmar.
För utgivaren Fontana Media innebär det satsningar på att skapa förutsättningar för både tidningen och kyrkpressen.fi att utvecklas.
För redaktionen på Kyrkpressen innebär det att göra en tidning som till form och innehåll lever upp till devisen För ordets frihet och det Ord som frigör här och nu.
Om någon part sviktar hotas det unika projektet med namnet Kyrkpressen.
Oberoende av mänskliga satsningar, uppoffringar och god vilja är det orsak att komma ihåg orden i psaltarpsalmen 127: ”Om Herren inte bygger huset, så arbetar de förgäves som bygger på det.”
Så är det också med Kyrkpressen. Det som sist och slutligen avgör tidningens öde som Ordets tjänare är om arbetet välsignas av Gud. Om så inte är fallet är arbetet förgäves.
Härmed tar jag i egenskap av chefredaktör avsked av Kyrkpressens läsare, av mina kolleger och av alla samarbetspartners.
Jag vill av hjärtat tacka er alla för de gångna åren och tillönska er Guds rika välsignelse med en påminnelse om vad Herren har sagt:
Frukta inte, jag har kallat dig vid ditt namn, du är min. Om än bergen viker bort och höjderna vacklar, så skall min nåd inte vika ifrån dig och mitt fridsförbund inte vackla, säger Herren, din förbarmare.