Justitieminister Tuija Brax uttalande om att ingen ska få gömma sig bakom bikten om ett barns hälsa är i fara, har väckt en livlig diskussion. Hon föreslog i förra veckan att kyrkan bör se över kyrkolagen och initiera en diskussion om alla tänkbara brott som riktas mot barn.
Senaste veckoslut konstaterade omsorgsminister Paula Risikko att om inte kyrkolagen ändras görs ändringen i barnskyddslagen.
En öppen diskussion om sexuella övergrepp mot barn är en tämligen ny företeelse i det finska samhället. Sjukhussjälavårdare Ann-Sofi Storbacka som är anställd av Raseborgs kyrkliga samfällighet, säger att frågor av det här slaget varit på agendan i bara cirka tjugo år. I bikten och i det själavårdande samtalet har både präster och lektorer absolut tystnadsplikt.
– I den lutherska kyrkan i Svenskfinland och Finland används bikten väldigt sällan. Men där är tystnadsplikten lika absolut som i själavårdssamtalet.
Absolution inget måste
Storbacka säger att det faktum att man allt mer börjat tala om sexuella övergrepp mot barn åtminstone delvis torde bero på att det funnits professionella själavårdare som tagit klientens berättelser på allvar. Hon understryker betydelsen dels av kärlek och gränser, dels av sanning och nåd, både för offer och förövare.
– För offren handlar det om att kunna sörja och kanalisera sin ilska och få mod att söka sin juridiska rätt. Förövaren måste få hjälp med att sona sitt brott både ur moralisk och juridisk synvinkel.
I Slaget efter tolv i radio Vega senaste vecka noterade Heikki Huttunen, generalsekreterare för Ekumeniska rådet, att den sakramentala tystnadsplikten överlevt i 2000 år. En lagändring skulle sannolikt leda till att både ortodoxa och katolska präster bröt mot lagen.
– De kanoniska sanktionerna är mycket stränga. Man förlorar sitt prästerskap om man bryter tystnadsplikten.
Huttunen underströk dock samtidigt att prästen i den sakramentala bikten inte behöver ge absolution. Prästen kan uppmana klienten att anmäla sig till polisen eller söka vård innan han kan få absolution.
”Detalj i helheten”
Lagfarna assessorn Kasten Österholm vid Domkapitlet konstaterar att det som en präst fått veta i en biktsituation eller i ett själavårdssamtal inte får föras vidare, tystnadsplikten är 100-procentig. Men om prästen får veta att ett uppenbart grovt brott som enligt allmän lag måste anges är förestående, måste han uppmana personen i fråga att underrätta myndigheterna. Om personen inte går med på detta måste prästen ingripa.
– Det här bör dock ske på ett sådant sätt att den som anförtrott honom saken varken direkt eller indirekt blir röjd.
Det sistnämnda gäller endast förestående brott, inte sådana som håller på att ske eller redan har skett.
Det enda undantaget från prästens 100-procentiga tystnadsplikt gäller alltså grova förestående brott, konstaterar Österholm.
Chefredaktör Stefan Holmström på Borgåbladet lyfter fram en annan aspekt på problematiken: det finns tusentals och åter tusentals människor som inte är bundna av bikthemligheten och som tiger om torterade barn hos grannar och släktingar. Bikten är en liten detalj i helheten, skrev Holmström i en ledare den 12 maj.
Det håller också Ann-Sofi Storbacka med om.
– Någonstans finns en gråzon: teori är teori och princip är princip. När det handlar om levande människor i konkreta situationer blir det genast svårare. När det handlar om brott, ondska och sådant som skadar är det viktigt med skydd för offret och gränser för förövaren.