I dag har pedofiliövergreppen gett upphov till över fyrahundra rättegångar enbart i USA och gjort katolska stift konkursmässiga efter att de betalat för sina prästers handlingar i det förgångna.
Det finns fler katoliker i världen än det finns muslimer. Redan antalet katolska präster närmar sig en halv miljon, så rötäggen räknas i promille. De enskilda övergreppen som nu utreds ligger oftast tiotals år tillbaka i tiden men är inte mindre upprörande för det.
Det är dock det systematiska mörkläggandet av brottsliga handlingar inom hierarkin för att skydda själva systemet som på sikt orsakat de mest irreparabla skadorna. Hur kan de som borde vara experter på rätt och fel aktivt gå in för mörkläggning när systemets eget folk gör fel?
Dessvärre är inte den katolska kyrkan ensam om att mörka saker och ting som är ofördelaktiga för ett stort globalt system. Hanteringen av de återkommande skuldkriserna följer samma mönster. Budskapet är att vi måste blunda för hierarkins fel – låt oss för enkelhetens skull kalla dem bankirerna – annars tar vårt ekonomiska system skada.
Det har inte alltid varit så. Under slutet av förra århundradet åkte bankirernas ombud världen runt och frestade utfattiga länder med lånepengar. Att det var fråga om korrupta regimer störde ingen, och resultatet blev en skara djupt överskuldsatta länder. HIPC-länderna betalade mer i räntor på de lån som de tagit till ingen nytta än de satsade på skolor och hälsovård. Ett effektivt stopp för all utveckling.
Det irländska popbandet U2:s vokalist Bono lyftes upp som ikon i en kamp som lånade sitt namn från Gamla testamentet. Jubelåret var en utjämningsmekanism som lät såld mark återgå till den ursprungliga ägaren vart femtionde år. Jubelåret som skulle förhindra stora inkomstklyftor verkställdes veterligen aldrig, så de gammaltestamentliga profeterna fick hålla predikan efter predikan mot de rika ”som köper en fattig för ett par skor”.
Jubelåret lyckades till en del och HIPC-länderna fick hundratals miljarder av sina skulder förlåtna. Den globala bankirklassen hade heller inget emot att skräplån dumpades över på institutioner som finansierades av skattebetalarna i väst.
I själva verket gav det en lärdom. När bankirklassen – i globalt mantal förmodligen i paritet med det katolska prästerskapet – efter millennieskiftet utvecklade derivatmarknaderna till fulländning fanns det en färdig bakdörr. Går det illa dumpas förlusterna på skattebetalarna. Annars går vårt ekonomiska system omkull.
När USA fick sin kris på bolånemarknaden – efter den bekanta principen bjud stora lån åt fattiga som knappast klarar av dem – följde de amerikanska federala myndigheterna budet och pumpade in miljarder i samma banker som orsakat krisen med sin hållningslöshet.
När sedan Islands duktiga entrepenörer skapade sina rikedomar var mönstret etablerat. Då finansvikingarnas imperier gick omkull fanns vinsterna redan på annat håll och skulderna hos de isländska skattebetalarna.
Nu när Grekland levt över sina tillgånger pågår en allmän insamling, allt för att rädda systemet. En insamling som väcker en vrede men som inte hittar rätt adress.
Den katolska kyrkan hade sin mörkerpolitik och den globala ekonomin har sin. De är lite olika och det har sina skäl.
Den nederländska ekonomen Jan Pens har illustrerat de ekonomiska ojämlikheten i ett land som en inkomstparad. Folk med medianinkomst är 1,70 långa, folk under fattigdomsgränsen är under en meter. Först i paraden kommer raderna med fattiga, längden växer förvånansvärt långsamt. Först mot slutet av paraden ser vi folk av vanlig längd. De sista raderna är en chock. En idrottsstjärna som David Beckham är tre kilometer lång men han är inte längst. Det är gänget med mångkilometerlånga personer, den ansiktslösa marknaden.
Världen där uppe och nere på jorden är helt olika. Det som här nere ter sig som ekonomiska övergrepp kallas lyckade placeringar bland höjdarna. Skattebetalarna i USA räddade stora investeringsbanker som gjorde stora klipp på att förutspå bolånekrisen. Också den grekiska krisen har sina vinnare.
Det är bara de officiella profeterna eller politikerna som upprepar sitt hysch, hysch, det monetära systemet måste räddas.
Vad som behövs är profeter av Jesajas eller Jeremias kaliber som kunde bryta omertan och säga att det som händer är ekonomiska övergrepp som borde kallas brott.