En tidning ska tryckas och deadliner hållas. När pulsen stiger och kvällarna blir korta vill jag ändå gärna komma ihåg mina nära, läsa den där boken som legat så länge, träna, tvätta fönster och i största allmänhet räcka till.
Några konkreta tecken på att jag känner mig stressad: Jag mumlar förgrymmat över gliddörrar som inte går upp tillräckligt snabbt, jag tittar någon empatiskt i ögonen men hör inte ett ord av vad personen säger, jag visar ilskna tecken åt glada turister som kommer i min väg i cykelfilen. Och alltemellanåt undrar jag: Är tiden faktiskt så rumphuggen eller är det jag som prioriterar fel?
Ibland upplever jag trots allt att tiden, likt en godmodig gammal faster, tar min hand och lotsar mig rätt. Som när jag äntligen säger ”Länge sen sist” till en god vän och vi utan konstigheter fortsätter där vi slutade. Eller när jag i tystnad sätter mig vid fönstret en vårkväll, med släckta lampor och tomt sinne, och inväntar skymningen.
Tiden känns också som en vän i det ögonblick då dagen vaknar och jag med en kopp kaffe slår mig ner vid arbetsbordet och tittar på en prydlig kom ihåg-lista. Förhoppningen finns där: Det är möjligt! Jag klarar det! Det här är dagen då jag ordnar in mitt liv i prydliga pastellfärgade askar.
Sällan, sällan blir det så. Men i min tillvaro av borttappade kvitton och försummade chanser finns ändå de där stunderna då jag stillar mig, blickar inåt och hinner ifatt mig själv.