När jag var liten satt jag ofta uppflugen på foderlådan i vårt gamla stall medan pappa utfodrade hästarna. Lukten av hans cigarett blandades med hästdynga och förutom ljudet av rytmiskt hötuggande var det alldeles lugnt. Ibland fick jag rykta de varma, mjuka hästarna.
Ändå var jag aldrig någon hästflicka i ordets egentliga mening – på landet var det helt enkelt naturligt med en massa djur i hasorna. Riffe, vår colliehund, överlevde de flesta andra djuren.
När hon kom till oss var hon skygg och argsint efter att ha växt upp i ett höghus där hon jämt var bunden. Snart vande hon sig ändå vid det naturnära tillståndet och hittade sin livsuppgift: att valla hästarna, som svarade med att sparka ut de flesta av hennes tänder. Den enda gång hon lämnade hemknutarna var när hon sprang till farmor för att varsla om att hästarna rymt. De hade ett gemensamt språk: Riffe ylade och farmor språkade förståelsefullt: ”Sejr du he Riffen, sejr du he...”
Riffe blev med åren allt gråare och dövare. En gång när vi var bortresta hade hon bara försvunnit. Maten i stallet förblev orörd – för gott. Efter det gick hemgårdens djurpark i stiltje: katterna försvann, på travtävlingarna gick det si och så för våra adepter.
Förra sommaren anades en ljusning: ett välartat hingstföl med fin stamtavla hade fötts. Förhoppningarna på den sturska, bruna krabaten var enorma. Tills han ett halvt år gammal drabbades av en infektionssjukdom, låg en vecka i dropp, tillfrisknade – och dog i tarmvred. Aron Bay, som han hette, begravdes i närheten av hemstallet.
Ingen vet säkert om man kan ta med sig hunden (eller hästen, katten) till himlen, men så länge de är hos oss är de helt beroende av vår omsorg. I gentjänst ger de oss sällskap och en värdefull lektion i empati och trofasthet.