Skulle det inte vara för uppståndelsen hade denna litania troligen fått fortsätta i all oändlighet. Men ett stenblock har rullats bort från vår mänskliga instängdhet och ögonen öppnats: det finns också en annan verklighet än den som våra fem sinnen kan uppfatta. Om kroppen får sitt lystmäte på marknadens torg och anden närs i mässa och tystnad, är det dock i huvudsak med hörsel, syn, lukt, smak och känsel vi balanserar själens in- och utflöden. Våra begränsade sinnen är broar och bryggor mellan olika verkligheter, färdleder mellan materia och tro.
Det finns en slags inbyggd tröghetskod i vår mänskliga varelse, en spärr som försöker förankra oss i välkända och trygga rutiner.
Samtidigt pockar ett inre behov och en irriterande lust på att överskrida inpålade personliga revir. Det krävs ett visst mod att lyssna på musik som man inte spontant tilltalas av, mod att våga läsa böcker med främmande innehåll, mod att betrakta motiv man inte kan tolka, mod att röra sig i obekant terräng och äta mat man inte smakat förut, mod att vistas i dramats orkanöga oberoende om det handlar om ens eget liv eller någon annans. Mod att gå utanför, och innanför, sin egen existens.
Mod att se stenen framför sitt eget öppna hjärta.