– Han har också gjort orkesterns solopartier, många av dem mycket vackra, säger Hietanen. Andra delar är mera hotfulla och hårda. Allt för att måla upp de olika stämningarna som ingår i den kristna passionsberättelsen. Där är ju faktiskt allt från djupaste ångest till jublande glädje.
Namnet på spelet kommer från ögonvittnenas berättelser om domen, korsfästelsen och uppståndelsen. Jesus är med i berättelsen, men ingen spelar honom. Han finns framför, bakom och utanför och aktörerna reagerar på det som Jesus gör. Spelet börjar i Getsemane och slutar i uppståndelsen. Den sista sången för lärjungarna vidare till sin uppgift i framtiden.
Mest sång
Eva Hietanen har levt länge med spelet. Redan 2002 frågade hennes bror om hon kunde skiva några texter till ett litet påskdrama. Det blev fler texter än vad han ville ha. Tanken var att han skulle skriva melodierna, men han hade inte tid just då.
– Men samtidigt kom de här melodierna till mig, säger hon. Jag ser det som en gåva jag fick. Det var bara att ta emot och skriva ner. Under sommaren 2002 var det mesta skrivet.
Fem år gick Hietanen och bar på melodierna innan hon vågade tro att det skulle bli något av dem.
– Men så sjöng jag och spelade dem för Peter Sjöblom. Han skrev ner melodierna och på den vägen är det.
Påskspelet bygger mest på sång. Den enda som talar är Vägvisaren, en berättare som för handlingen vidare. Allt annat sjungs av kör eller av solister. Kören har den största rollen. Dessutom medverkar Petrus, Johannes, mor Maria och Maria från Magdala, en tjänsteflicka, Pilatus och en folkgrupp. Kören är Maximus, en amatörkör som är hemma i Maxmo skärgård och som Sjöblom leder.
– Kören är kyrkans röst, säger Hietanen. Dels förkunnar den vad som hänt men dels lever den också med och reagerar på det som spelas upp.
Läs mera i Kyrkpressen 13-14/2010.