Människans uppgift är att vara människa och låta Gud sköta sitt. Det är en frigörande upptäckt.
– Jag har ofta upplevt att jag är stum. För att komma ur det har jag hela livet sökt orden och språket, försökt hitta ett uttryck.
Stumhet är inte det första man associerar Eva Johansson med. Eftertänksamhet passar kanske bättre som attribut för läraren och forskaren som även hållit uppmärksammade morgonandakter i radion. I själva verket är hon en professionell ordbrukare som gärna väger orden innan hon levererar dem. Stumheten måste tydligen finnas mera mellan och bakom orden, i en inre upplevelse av tillvaron.
Sund väckelse
Kontrasten mellan uppväxttidens urbana liv i Helsingfors och sommarens väckelsemöten i Österbotten är ett annat uttryck för denna upplevelse av dubbelhet.
– Jag är uppväxt i en väckelsetradition där föräldrarna kommer från evangeliska hem. Både farfar och morfar var predikanter.
Känslan av utanförskap i barndomens religiösa kretsar finslipade tidigt den sociala medvetenheten. Ensamheten under barndomens väckelsmöten har präglat hennes tro.
– För mig handlar tro, paradoxalt nog kanske, inte främst om gemenskap utan om någonting ganska privat mellan Gud och mig.
Tron har aldrig skrämt henne, men nog livet ibland. Erfarenheten från väckelsetron säger henne att människan ges ett problem men samtidigt också en nyckel, en gåta men också en karta.
– Man behöver inte göra exakt som ens uppfostrare gjorde men man har fått en bruksanvisning för livet.
Det är motsägelsefullt, säger Johansson, att man måste sätta ord på något som det inte finns ord för.
– Tro har i alla tider handlat om ryktesspridning. Och det är vår uppgift att sprida ryktet. Tron är människans och mänsklighetens räddning.
Läs mera i Kyrkpressen 13-14/2010.