Mitt största karaktärsfel. Vilket av dem?
Jag försjönk i nedslagna funderingar. Vilket skulle jag välja om jag bara fick välja ett?
Min tvångsmässiga vilja att vara omtyckt? Mitt högmod? Min benägenhet att snabbt bli överlägsen och irriterad?
Kanske min otålighet? Eller en sorts fåfänga jag plågas av, en som snarare är psykisk än fysisk.
Kanske mitt anlag för martyrskap, välutvecklat efter många år av träning. Eller den spontanitet som jag så gärna berättigar mina felbedömningar med.
Kan man ställa frågan annorlunda: vilket karaktärsfel har jag inte? Då skulle det kännas lite mer tröstande på något vis.
När jag grubblat över mina karaktärsfel ett tag kommer jag in i ett läge som bäst kan beskrivas med ordet ”förkrosselse”. Problemet är att när man varit där ett tag märker man att det är just där man är: i förkrosselsen. Då är dörren redan öppen för följande karaktärsfel: andligt högmod.
Dessutom undrar jag om det kanske är så att jag njuter av att finnas där mitt i det ofullkomliga. Det kräver ju ingenting av mig. Det är bara att rycka på axlarna och säga: sorry, det här är jag. Jag visar mina kort och ni ser ju att jag vet hur illa det är ställt men jag tänker inte lyfta ett finger för att göra något åt saken.
Jag avslöjar mina karaktärsfel men jag gör ingenting utöver det.
Känner mig fortfarande mycket nedslagen. Tänker på att ta mitt kors, tänker på smala vägar i stället för breda, tänker på att låta mig själv omvandlas.
Snart är det påsk. Tänk om?